Vi är en grupp forskare som har tröttnat på att personer med kromosomkombinationen XX inte bereds samma möjligheter att forska i Sverige som de som har kombinationen XY. Vi vill med vår blogg uppmärksamma den diskriminering och nedvärdering som sker av forskare som också är kvinnor i det jämställda Sverige. Målet är att få till en ändring så att kön inte längre avgör vem som får forska i Sverige. Vi jobbar som forskare på diverse nivåer vid olika lärosäten och fakulteter samt företag på spridda platser i Norden. Alla händelser som beskrivs i denna blogg har inträffat. Om du är journalist och intresserad av mer detaljer kring någon händelse är du välkommen att kontakta oss på vetenskapskvinnan@hotmail.com.

måndag 19 december 2011

Fler Nobelpris till Sverige? Inför meritokrati!

I DN debatt framlade nyligen nio tungviktare inom svensk forskning och tillika ledamöter i Kungliga Vetenskapsakademin sitt recept på hur Sverige kan få fler Nobelpris framöver (debattartikel). Det mesta av det de säger är vettigt, men med tanke på den roll flera av dem haft för att bidra till att forskningsläget i Sverige ser ut som det gör är det skrattretande när de kommer med uttalanden som ”motverka intellektuell inavel” och ”det är inte minst viktigt att satsa på unga forskare med nya djärva idéer”. Det visar på ett stort mått av insiktslöshet.

På många institutioner vid våra universitet och högskolor kan man följa successionsordningen (finns det någon där man inte kan det?). Den gamle, ofta avlidne, manliga professorns doktorander är idag en professor nära pensionsåldern. I dennes närhet och under dennes beskydd arbetar en medelålders forskare som i sin tur har en favoritdoktorand som utsetts till nästa efterträdare. Ibland är så många som fyra generationers forskare samtidigt verksamma inom det prioriterade forskningsområdet. Gången brukar vara att en silverrygg (etablerad professor med makt) utser sin efterträdare och ser till att denna person får tjänst vid institutionen. Ibland efter att ha lobbat för ett visst ämne för tjänst från VR eller en viss person för tjänst från KVA fram till för något år sedan då dessa tjänster togs bort. Visserligen förekommer det att kvinnor väljs ut, men det är betydligt oftare frågan om män.  

Om man studerar hur ofta en ”utlyst” högre tjänst vid våra universitet och högskolor tillsätts av en intern kandidat finner man att det är osannolikt ofta. Alldeles för ofta för att det skulle vara meriterna som styr och ju äldre universitet desto mer inavel i rekryteringen av den enkla anledningen att våra nyare universitet och högskolor ännu inte kan uppvisa flera generationers forskare. Som det är nu är tjänsteutlysningar ofta ett spel för gallerierna där man lurar sökande att det skulle finnas en tjänst och även ett slöseri med tid för de sakkunniga som ska granska kandidaterna.

Systemet bygger på ömsesidigt utbyte. De utvalda, oftast yngre män, curlas fram och får tillgång till resurser och möjlighet andra i deras generation enbart kan drömma om. I gengäld får silverryggarna bekräftelse genom att deras forskning kommer att överleva dem själva och, icke att förringa, det genererar dem en plats på sin institution efter det att de gått i pension. Tjänster och gentjänster.

I dagens forskningssystem straffas, snarare än belönas, unga forskare med djärva idéer. Nya och djärva idéer kräver tid för att ge avkastning, men det tas inte med i ekvationen när anslag ska fördelas från exempelvis det statliga Vetenskapsrådet. Till detta har många av professorerna bakom artikeln dragit sitt strå till stacken. Sampublikationer med silverryggen som tagit sig an den yngre forskaren slår nästan alltid den mindre produktionen från den yngre oberoende forskaren när medel ska fördelas. För att inte tala om den interdisciplinära forskning som man gärna med rätta vill föra fram då det är mer troligt att den leder till genombrott än den strikt monodisciplinära – den finansieras i princip aldrig. Och så måste det förbli om man ska se till att silverryggarnas egen forskning lever vidare och deras kronprinsar får medel att bedriva den. Det märkliga är att fler yngre forskare som också är kvinnor än de som är män verkar ha gått på att det skulle vara självständighet, nytänkande, långsiktighet och interdisciplinär forskning man ska uppvisa för att nå framgång som forskare i Sverige. Kan det vara så att männen tipsats redan som doktorander om vad det är som egentligen räknas? Eller att kvinnorna är naiva och vill visa sig duktiga?

Att många forskare är internrekryterade betyder inte att de är dåliga forskare och visst finns det en ekonomisk poäng med att den infrastruktur som finns på våra universitet och högskolor återanvänds av flera generationer forskare. Problemet är bara att återanvändning av idéer sannolikt inte kommer att generera några Nobelpris. Det viktigaste steget Sverige kan ta för att skapa förutsättningarna för fler Nobelpris är att övergå från nepotism till meritokrati. Som en bonus kommer man då att få en mer jämställd forskarkår. För att nå dithän måste makten över vilka som får bedriva forskning i Sverige tas ifrån såväl klåfingriga politiker som silverryggar. Det är på tiden att Sverige som en av de sista ledande forskningsnationerna inför ett system för tilldelning av forskningsmedel fritt från styrning av inhemska forskare.