Vi är en grupp forskare som har tröttnat på att personer med kromosomkombinationen XX inte bereds samma möjligheter att forska i Sverige som de som har kombinationen XY. Vi vill med vår blogg uppmärksamma den diskriminering och nedvärdering som sker av forskare som också är kvinnor i det jämställda Sverige. Målet är att få till en ändring så att kön inte längre avgör vem som får forska i Sverige. Vi jobbar som forskare på diverse nivåer vid olika lärosäten och fakulteter samt företag på spridda platser i Norden. Alla händelser som beskrivs i denna blogg har inträffat. Om du är journalist och intresserad av mer detaljer kring någon händelse är du välkommen att kontakta oss på vetenskapskvinnan@hotmail.com.

söndag 9 december 2012

Kvinnor kan men får inte


Idag skriver två forskare och tillika herrar att Sverige tappar som forskningsnation när det gäller toppforskning (Debattartikel).  KVA* har därför tagit initiativet till en jämförande studie mellan Sverige och några länder som anses bättre på att få fram/rekrytera forskare av högsta klass. De orsaker som pekas ut till Sveriges misslyckande är att svenska universitet har för hög andel extern finansiering, att karriärsystemet för unga forskare i Sverige är oklart och att rekryteringen av akademiska ledare är svag. Nedan följer kommentarer till de tre orsakerna ur ett könsperspektiv.

Vi har i Sverige, i likhet med många andra länder, ett system med inkvotering av mediokra män till förmån för excellenta kvinnor. Till ledande positioner i hela samhället och dit räknas även forskare med tonvikt på professorer och andra akademiska ledare. Ju mer makt som läggs i universitetens egna händer, desto mer medel kommer då att gå till männen eftersom de håller varandra om ryggen medvetet eller ej. En del externa finansiärer tillämpar principen att universiteten först ska sålla ut kandidater så att de inte ska behöva bedöma så många ansökningar. Det har visat sig förödande för forskare av kvinnligt kön och ger en försmak på vad en större andel resurser direkt till universiteten skulle generera. Låt oss belysa med två exempel. Det första är alla de satsningar på Excellenscentra som varit populära de senaste tio åren. Till stor del uteslöts kvinnorna från de grupperingar universiteten nominerade, vilket kombinerat med en anmärkningsvärd bedömningsprocess, resulterade i att enbart en bråkdel av enorma resurser kom forskare av kvinnligt kön till del (Hans excellens : om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer). Det andra exemplet är Wallenberg Scholars där universitet sållar kandidater, vilket bidragit till att bland de första tre omgångarnas mottagare har blygsamma 20% varit forskare av kvinnligt kön (Wallenbergs Scholars). Att låta universiteten själva besluta mer om sina resurser skulle inte främja Sveriges selektion av toppforskare då det inte finns någon anledning att misstänka att de inte skulle vara jämnt representerade mellan könen.


Att karriärsystemet för yngre forskare är i princip obefintligt instämmer vi i, men det fungerar trots allt bättre för unga män än för unga kvinnor. Fördel ges också om du är en jasägare som är beredd att fortsätta i samma forskningsmönster som de silverryggar som nu sitter på maktpositioner. Unga män ges i större utsträckning chansen att bli tronarvingar, men de kanske också är mindre integritetshävdande än sina kvinnliga kollegor? Med andra ord frodas konformismen vilket inte är en gynnsam miljö för att få fram toppforskare. Vad som tenderar hända om du är kvinna och framför allt om du är en mycket kompetent kvinna har vi skrivit om tidigare (Skrota Jante , Inkvotering av män, Inför meritokrati!). 

Något att verkligen beakta när det gäller att vaska fram toppforskare är den artikel om hur NIH* beviljar forskningsansökningar som publicerades i Nature i veckan (Artikel).  Det som konstaterades var forskare som står för forskning med stort genomslag, dvs toppforskare, i mycket liten omfattning får anslag från världens största forskningsfinansiär inom medicinsk forskning. Det man fann var att de forskare som var med och beslutade om vilka som får forskningsanslag i stor utsträckning själva fick anslag trots att de presterat som medelmåttor. Inte helt olikt hur det ser ut hos svenska forskningsfinansiärer; om du kliar min rygg så kliar jag din och låt framför allt inte oliktänkarna få en chans. Och de som kliar tenderar att vara män som beroende på att de inte nått sina positioner beroende på kompetens utan inkvotering är mycket rädda för kompetenta kvinnor som kan avslöja deras tillkortakommanden. Självklart bidrar strukturer som denna till att det blir svårt, kanske till och med näst intill omöjligt, för forskare som står för nytänkande och håller hög klass att ta sig fram. Framför allt om de också är kvinnor.

Vi vet sedan tidigare att det är svårare för forskare av kvinnligt kön att få anslag från statliga medel vilket Christine Wennerås och Agnes Wold visade i sin för VR* graverande studie (Nepotism and Sexism in peer-review). Liknande slutsatser kom vi fram till förra året då vi tittade på hur VR beviljat anslag inom ämnesrådet medicin (Resurstilldelning). Att det inte gäller enbart medicinsk fakultet utan att manliga inkvoterade mediokra forskare har en allmänt nedlåtande attityd mot sina kvinnliga kollegor visar en färsk studie genomförd av Anna Peixoito och Anna-Karin Wyndhamn (Jämställda Fakulteter?). Så en stor stöt, kanske den största, för att få fart på Sveriges akterseglade forskningsskuta borde sättas in på att se till att det verkligen är de bästa forskarna som får bedriva forskning i vårt land. Oavsett kön och etniskt ursprung. Viktiga steg i den riktningen tas genom att avpersonifiera ansökningar, ej ha inhemska granskare samt att inte längre tillåta riktade ansökningar som maskeras med det populära ordet ”strategiska”.



*KVA = kungliga vetenskapsakademien, NIH = National Institute of Health, VR = Vetenskapsrådet

tisdag 4 september 2012

Det är skillnad på kvotering och kvotering


Få ord väcker så många känslor som könskvotering och det råder en allmän missuppfattning att det skulle röra sig om att ge kvinnor tillträde till positioner de inte är kompetenta för. Ingenting kunde vara mer fel – det är frågan om att sluta inkvoteringen av mediokra män till förmån för excellenta kvinnor! Att få männen att erkänna detta faktum är en stor utmaning för vem vill erkänna att man kanske nått sin position beroende på kön istället för kompetens?

EU-parlamentet vill se en kvotering så att bolagsstyrelser består av åtminstone 40% kvinnor (DN, SvD). Enbart två länder i ministerrådet sägs vara emot – Storbritannien och Sverige. Genant uti fingerspetsarna. Forskning visar att bolag med stor kvinnorepresentation i sina styrelser uppvisar bättre resultat än de där enbart män huserar. Hur kan man vara emot det? För att inte nämna rättviseaspekten, dvs att alla ska ha rätt att uppnå sin fulla potential.

Igår togs det upp att forskare av manligt kön oftare än de av kvinnligt får erbjudande om att skriva artiklar i prestigefulla tidskrifter som Science och Nature (Notis SR, Artikel Nature). Även med hänsyn tagit till att kvinnorna från början är färre. Ytterligare ett exempel på inkvotering av män.

Stockholms stadsteater överväger kvotering för att se till att fler pjäser av dramatiker som också är kvinnor sätts upp (Artikel DN). En kvotering så att andelen kvinnor med professorstitel vore också på sin plats för idag ligger den på knappt 20%. Enorma resurser går Sverige förlorade genom att tillåta det att vara så.

Fast en viss kvotering är våra universitet och högskolor bra på. När det är dags att utse en betygskommitté*, sakkunniga eller en arbetsgrupp vill man gärna se en jämn könsrepresentation. Resultatet blir att de få kvinnor som finns inom forskningen belastas med mer administrativa uppdrag än sina manliga kollegor som därmed i större utsträckning får ägna sig åt sin forskning. Ett mycket effektivt sätt att hålla kvinnorna på mattan.


*En betygskommitté granskar om en avhandling som läggs fram till försvar samt försvaret håller måttet.

torsdag 30 augusti 2012

Skrota Jante och inse att kvinnor kan vara excellenta forskare!

-->
Utbildningsminister Jan Björklund ger idag i en debattartikel på DN information om den kommande forskningspropositionen (Debattartikel). Han menar att Sverige inte får tillräcklig utdelning på de medel man satsar på forskning och slår sig på bröstet för att Sverige skulle vara ett av de länder som satsar mest på forskning. Det här är en sanning med modifikation. När man anger hur mycket ”Sverige” satsar på forskning brukar man ta med de summor företag verksamma i Sverige lägger ned på forskning och den är en ansenlig del av den totala summan. Vidare har staten ett system för att slussa runt pengar mellan olika departement. En icke försumbar del av de pengar Utbildningsdepartementet lägger forskning tas igen av Näringsdepartementet i form av de ockerhyror Akademiska Hus tar ut, bl a för att de är ålagda att gå med vinst!

Det är mycket positivt att Jan Björklund har fått gehör för att det ska investeras mer pengar i forskning hos sina kollegor i regeringen, men det är också viktigt att dessa pengar används på ett klokt sätt. Vilket är då Jan Björklunds recept på att få ut mer av varje spenderad krona (hur nu det kan mätas)? Jo, det ska satsas på eliten, både hos de yngre och de etablerade, och på att få hit internationella toppforskare.

Att unga forskare har tuffa villkor är en fråga som stötts och blötts i decennier utan att villkoren förbättras. Tjänstefrågan är inte löst och man inför nu på sina håll ett system som i likhet med det utdömda forskarassistentsystemet tillåter att forskare får ha tjänster i fyra år utan att bli tillsvidareanställda. Varför ska forskare inte ha samma rätt till en trygg anställning som andra yrkesgrupper? Ett visst mått av excellens har uppnåtts av de som kommit så långt att de fått starta en egen forskningsgrupp. Att de efter fyra år ställs inför någons godtycke och ofta får avsluta sin forskarkarriär är ett resursslöseri utan dess like. Att kvinnor aktivt sorteras ut vid detta steg visar statistik från flera av våra större lärosäten. Inte för att kvinnorna inte är kompetenta nog att fortsätta sina karriärer som forskare utan för att de är mer kompetenta än de män som har makten att avgöra deras öde. Här har vi en viktig anledning till att Sverige inte presterar så bra som vi skulle kunna göra som forskningsnation – majoriteten av den excellens som finns hos forskare med kvinnligt kön tas inte tillvara till förmån för inkvotering och satsningar på mediokra män. Det här gäller tyvärr inte bara forskningen utan är ett systemfel vi måste komma tillrätta till för att stå oss i den globala konkurrensen.

Ett annat stort problem inom forskningen i Sverige är att nytänkande och självständighet motarbetas. Det som premieras är att trampa på i silverryggarnas (äldre forskare, företrädesvis av manligt kön) spår som jasägare. Det är lågt i tak på de flesta (alla?) av våra lärosäten och individer som vill driva organisationer framåt genom konstruktiv kritik tystas ned och avpolletteras. Stagnerade och trångsynta organisationer är inte optimalt för världsledande forskning. Och att trampa på i samma gamla spår är inte den mest troliga vägen mot genombrytande upptäckter.

Den största satsningen vill Jan Björklund göra på att få hit internationella toppforskare. Varför inte börja med att ge de invandrare som redan är här en rimlig chans att lyckas som forskare? I likhet med kvinnorna är de uteslutna från de nätverk där det avgörs vem som ska få forska i vårt land och har därmed mycket svårt att ta sig fram även med utmärkta meriter. Handplockning direkt till lärosätena luktar vänskapskorruption lång väg. Självklart kommer de att väljas ut som arbetar med liknande frågeställningar som den som ska välja ut dem eller är bekanta med desamma. Ska vi våga oss på en gissning att ytterligare forskningsresurser kommer att omfördelas från excellenta kvinnor till mediokra män med detta genidrag? Som brukar bli utfallet när det är frågan om ”Excellenssatsningar" - se Hans excellens : om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer

-->
Förslaget med mer långsiktig forskningsfinansiering är bra. Den nuvarande finansieringen från statliga Vetenskapsrådet gynnar säker men knappast revolutionerande forskning.

-->
I sitt sista förslag motsäger Jan Björklund sig själv. Om han vill behålla bredd kan han inte uppmana våra lärosäten att satsa på att profilera forskningen. Och bredd behövs för vi vet inte idag vad som kan vara behövlig kunskap imorgon. Och hur ska vi avgöra vad som är kvalitet? Många av de upptäckter som lett till Nobelpris har först publicerats i tidskrifter som inte rankas så högt. Är det den forskningen som ska väljas bort? Resursutredningen föreslog att andelen professorer av kvinnligt kön skulle tas som ett kvalitetsmått för fördelning av medel till våra universitet och lärosäten. Trots att de bara berörde en bråkdel av de totala medlen var förslaget för kontroversiellt för plockas upp av vår utbildningsminister.

tisdag 14 augusti 2012

Fester och fördelaktiga direktörsvillkor inte de enda skandalerna inom SSF


DN avslöjar idag hur Stiftelsen för Strategisk Forskning missbrukat medel avsedda till forskning genom att festa upp dem samt att ge sina direktörer mycket fördelaktiga villkor (Artikel DN). Det är jättebra att det kommer fler till känna, men vi skulle vilja se att granskningen av SSF inte slutar där.

Härom året avlade Delegationen för Jämställdhet i Högskolan sina slutrapporter av vilka en vid namn Hans excellens: om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer fick mycket medial uppmärksamhet. Slutsatsen i rapporten var att nytänkande inom forskning, yngre forskare och framför allt kvinnor missgynnats. Merparten av miljardsatsningarna hade gått till äldre män. Mycket beroende på hur man utsett granskare till de ansökningar man fått in. Kompisar till kompisar, dvs via vänskapskorruption. Med satsningarna bedöms miljarder ha omfördelats från kvinnor till män och de jämställdhetsframsteg som gjorts inom högskolan de senaste tjugo åren raderats. Av de granskade anslagsgivarna SSF, Vinnova och VR var det SSF som gynnat män mest.

Vad händer då med dessa statliga medel efter att de pytsas ut till de ”excellenta” silverryggarna (=äldre etablerade professorer, företrädesvis av manligt kön)? Jo, anslagsmottagarna kommer att fungera som forskningsråd i miniatyr då det är frågan om mycket stora summor som de inte kan göra av med själva. I många fall har de som tilldelats excellensmedel haft mer medel att fördela än en genomsnittlig beredningsgrupp hos VR! Vi har alltså två mycket skilda sätt att fördela statliga forskningsmedel i Sverige. Å ena sidan en rigorös granskning av forskningsråden, om än haltande sådan (Fördelning) och å andra sidan delar SSF ut stora summor som sedan fördelas enligt silverryggarnas godtycke. Inte alltför sällan med motkravet medförfattarskap till den forskning som publiceras med hjälp av dessa medel. Det här sättet att fördela pengar på tycker vår utbildningsminister Jan Björklund är förträffligt (Debattartikel). Men så blir han också bjuden på SSFs fester.

Det har hänt att SSF frångått sina egna utlysningskriterier när de fördelat medel till ”Framtidens forskningsledare” och gett dessa mycket betydelsefulla anslag till män som egentligen inte varit tillräckligt unga forskare för att vara behöriga att söka. Här lurar man två kategorier forskare, dels de som är unga och slås ut av de icke-behöriga äldre och dels de som inte söker för de accepterat att de inte är behöriga. Hur kan en statlig stiftelse tillåtas agera så?

Vi har tidigare skrivit om hur SSF missgynnar kvinnor i sin resursfördelning (Fördelning).

onsdag 8 augusti 2012

Ett stopp på inkvoteringen av mediokra män är lika viktigt som en blocköverskridande forskningsstrategi för att stärka Sveriges position som forskningsnation

I en debattartikel i DN i dag uppmanar KIs rektor Harriet Wallberg-Henriksson Sveriges politiker om att enas om en blocköverskridande forskningsstrategi (Artikel DN). Det är något politikerna verkligen borde ta till sig för långsiktighet är viktigt för att stora genombrott ska möjliggöras. Dagens kortsiktiga finansieringssystem gynnar säkra projekt snarare än nytänkande. Risktagande, som är en nödvändig ingrediens för banbrytande framsteg, är i princip uteslutet med de statliga anslag som finns att tillgå för individuella forskare. Det har lett till en forskningskultur där innovativa projekt inte får en chans och man trampar på i gamla fotspår. Då gärna de som äldre professorer av manligt kön, också kända som silverryggar, trampat upp. Eftersom silverryggarna innehar maktpositioner i de organ som beslutar om resurstilldelning på såväl lokal som nationell nivå kan de också se till att forskning som bygger på deras egen gynnas. Det är en skamfläck för Sverige att anslagsansökningar inte bedöms av internationella experter utan inhemska forskare som i många fall inte ens har kompetensen att bedöma. Tyvärr agerar de som målvakter för innovativa projekt som passerar över deras huvuden. Det finns också en rädsla att släppa in dem som kanske har bättre idéer än de man själv hade för trettio år sedan. Speciellt om de kommer från forskare av kvinnligt kön. Eftersom en inkvotering av män har skett och fortfarande sker till de högre tjänsterna inom forskningen i Sverige betyder det att vi har en stor kår av manliga mediokra forskare med professorstitel. Rädslan för  kvinnor och invandrare som är mer excellenta än denna kårs snitt är stor.

På europeisk nivå är man allvarligt oroad för att man går miste om den potential kvinnor har inom forskningen. The League of European Research Universities har därför nyligen utkommit med rekommendationer om hur universiteten bör agera för att inte dräneras på den kompetens kvinnorna besitter och inte fyllas av mediokra män utan originella idéer för forskning (Rekommendationer LERU).

När det gäller nepotismaspekten är Danmark inte någon förebild utan vi bör istället blicka mot Finland. Där gjorde man för ett tiotal år sedan om sitt statliga finansieringssystem för forskning då det uppdagats att vänskapskorruptionen var utbredd. Numera bedöms alla ansökningar i Finland av internationella experter. Tillsammans med stora satsningar på forskning har detta gjort att Finland seglat upp som en stjärna på forskningshimlen. Ett studiebesök rekommenderas för våra politiker.

För att stärka Sveriges forskning krävs åtgärder inom flera områden. En blocköverskridande överenskommelse är ett viktigt steg på vägen, men det får inte sluta där. Vi måste också komma bort från utsorteringen av kvinnor för att återerövra vår position som ledande forskningsnation.

måndag 2 juli 2012

De föga granskade skandalerna orsakade av manliga forskningsledare


En av dagens stora ”nyheter” är att politiker som också är kvinnor får en tuffare behandling av media än politiker som också är män (Artikel DN och Artikel Ekot). Det är långtifrån ett okänt fenomen och kan väl knappast ha undgått någon, men det är naturligtvis bekvämare att blunda än att försöka göra någonting åt det.


Vem minns inte attackerna på Mona Sahlin 1995 när hon använt sitt tjänstekreditkort för privata utgifter som hon senare betalt tillbaka? Mediedrevet ledde till att Mona Sahlin fick avgå från sin ministerpost och tillsvidare avstå ifrån att kandidera till partiledarposten. En av de ljudligaste kritikerna var nyligen framlidne Per Unckel. När det senare visade sig att han använt sitt tjänstekreditkort för privat bruk och inte betalt tillbaka lyste påföljden med sin frånvaro.

Vem minns inte Fredrik Reinfeldts första och inte så lyckade regeringsbildningsförsök 2006? En efter en avslöjades de nya ministrarna med att inte ha betalt sin TV-licens. Maria Borelius fick avgå. Cecilia Stegö-Chilò fick avgå. Tobias Billström är fortfarande minister.

Nu är det inte bara politiker som också är kvinnor som får en hårdare granskning av media än sina manliga kollegor. Det gäller kvinnor på maktpositioner generellt. Bakomliggande orsaker kan tänkas vara ett behov att skydda sina revir för de flesta mediemoguler samt journalister med framträdande positioner är föga förvånande män. Genom att fokusera på ”konkurrenternas” misslyckanden lyfter man fokus från sina egna tillkortakommanden. Avundsjuka och missunnsamhet är också tänkbara anledningar – ”hon” ska inte tro att hon är något och måste till varje pris tryckas ned. Fast oftast finns det nog ingen utarbetad strategi utan det är frågan om icke-reflekterande och därmed oprofessionell journalism.

Det är heller inte bara media som står för den hårdare bedömningen. Hos gemene man som kvinna är förväntningarna på kvinnor i ledande ställning högre än den på männen i motsvarande position. Det är med andra ord inbyggt i vår samhälleliga struktur och då tillhör Sverige ett av de länder som är bäst i världen på jämställdhet!

Män i ledande forskningspositioner kommer undan med det mesta. Här kommer två exempel:

Den yngre kvinnan var som är brukligt doktorand hos den betydligt äldre professorn av manligt kön. Vanligtvis var hon foglig och brukade göra som han sa, men den här gången sade hon ifrån vilket fick till följd att han kallade henne för ”djävla fitta”. Många skulle låtit det hela bero och sjunkit ihop, men kvinnan ansåg att det inte var en värdig behandling och tog upp frågan med prefekten* för institutionen som också var en man. Han tyckte att ”det väl inte var så farligt” och påföljd uteblev. Kvinnan stod på sig och tog upp frågan med personalavdelningen på det stora universitetet. Påföljd uteblev. När kvinnan efter sin disputation** sökte en ny tjänst hörde professorn av sig till den tilltänkta nya arbetsgivaren och svartmålade kvinnan.  Hon fick inte jobbet. Hon tog på upp ärendet med sitt fackförbund.  Hjälp uteblev.  Hon kände sig tvungen att lämna forskarkarriären då samma sak med största sannolikhet skulle upprepas om hon sökte en ny tjänst som forskare. Hon gör sitt bästa för att professorn inte ska få veta vart hon arbetar idag. Professorn är fortfarande verksam som forskare. Prefekten som inte agerade likaså.

Det behövdes ny personal för att hantera institutionens datorskötsel och stöd. Professorn av manligt kön föreslog att några av hans manliga kompisar skulle ta över. Det påpekades av två kvinnor att det var frågan om så pass stora belopp att en regelrätt upphandling borde ske. Svaret att undgå upphandling blev att ärendet var akut och det skulle ta för lång tid. Kompisarna anställdes och skötte sitt jobb till full belåtenhet. Tills den dag servern kraschade. Då visade det sig att det inte fanns någon backup fast det skulle finnas två. Man hade klickat i rutan för att backup skulle ske, men låtit bli att kontrollera att så verkligen skedde.  Något som alla som känner till något om datorer vet att man måste göra. Eftersom alla uppmanats att arbeta mot den säkra servern gick åratals av forskningsdata förlorade då det inte gick att återskapa de dokument som förstörts. Förtvivlade forskare grät floder. Att kompisarna skulle få sparken och ett skadeståndskrav sågs som en självklarhet av de flesta, men det visade sig att så inte kunde ske för professorn hade slarvat med kontraktsskrivningen. En påföljd för professorn vore kanske då på sin plats. Nja snarare en belöning väntade för han blev utsedd till prefekt. De protesterande kvinnorna har fått lämna institutionen.

Är det inte dags att vi gör oss av med de inkompetenta männen och släpper fram de kompetenta kvinnorna? Och att forskningsledarna utsätts för mer granskning?

Anledningen till att välkända fenomenet nu uppmärksammas är kanske just att avhandlingen under utarbetande skrivits av just en man - så tack Tobias Bromander för att du tar upp ämnet. Det leder förhoppningsvis till självrannsakan hos en och annan journalist och personalavdelning.

*prefekt är chef för en institution
**disputation är när en doktorand offentligt försvarar sin avhandling

torsdag 8 mars 2012

Pojkarna och männen behöver inte prestera bättre - det går ju så bra ändå!

Idag på internationella kvinnodagen rapporterar TV4 nyheterna att kvinnorna både är i majoritet på de högre utbildningarna i Sverige och att de är bättre på att avsluta sina studier än männen. Det är knappast en nyhet och på många utbildningar vid våra universitet och högskolor har kvinnorna varit i majoritet en längre tid. Det speglar sig inte i toppskiktet vid våra universitet och högskolor.  Ej heller i övriga samhället. Det ser pojkarna och de unga männen och varför skulle de då anstränga sig för att få bättre studieresultat? De får ju de bra jobben i alla fall, vilket givetvis bidrar till att kvinnor som kollektiv har 14,3% lägre lön än männen som kollektiv (Artikel DN). Om Sverige går mot meritokrati istället för att ge vita, svenska män en gräddfil till samhällets toppskikt skulle vi nog få se att pojkarnas studiemotivation ökade.

fredag 2 mars 2012

Öppen konkurrens gynnar nytänkande och banar vägen för konkurrenskraft

I en mycket läsvärd debattartikel i DN ger idag Sveriges unga akademi sin syn på vad som behövs för att stärka svensk forskning (Debattartikel). De definierar två områden som sägs ligga bakom varför Sverige halkar efter – styrning mot kommersialisering och strategiska satsningar. Det görs ett modest förslag att öka andelen utländska granskare som bedömer vilka i Sverige verksamma forskare ska få ta del av våra skattepengar för sin forskning.  Där sätter de fingret på en viktig och känslig fråga. Men man behöver gå längre än att öka andelen utländska granskare - hela bedömningssystemet behöver reformeras. Som förebild skulle man kunna ta Finland som för ett tiotal år sedan gjorde upp med ett liknande korrumperat system för sin forskningsfinansiering. Därefter har Finlands forskning stärkts rejält och kurvorna pekar uppåt.

Sverige är ganska unikt i att låta inhemska forskare bedöma sina kollegors ansökningar. Kommentarer som ”svenskar är så ärliga att det inte är något problem” är vanligt förekommande hos granskarna och företrädare för Vetenskapsrådet. Forskare i andra europeiska länder lyfter på ögonbrynen när de får höra hur det går till i Sverige och det är knappast något att vara stolt över. Ankdammen där Sveriges forskare simmar är inte tillräckligt stor för att simmarna inte ska känna till varandra. Givetvis väger det in när anslag ska delas ut under devisen att om du kliar min rygg så kliar jag din. Och män kliar hellre varandra, det har rapport efter rapport visat. Likaså är det lätt att hindra att nytänkarna, som ses som farliga oliktänkare, beviljas anslag. Det finns ju en risk att de är bättre lämpade för forskning än bedömarna själva vilket skulle göra att de framstår i sämre dager och därmed riskera deras position och makt. Bäst då att aldrig låta dem få chansen. Och kvinnorna kanske är mer naiva, eller sämre informerade beroende på brist av stödjande silverryggar, så de söker pengar för nydanande projekt med stora möjligheter istället för gammal skåpmat som är säker men föga revolutionerande.

Strategi är i forskningssammanhang en omskrivelse för att ge resurser till de man vill istället för de mest lämpade och ett frångående från ett meritokratiskt system. Det kan vara motiverat att samhället som står för finansieringen av forskningen har något att säga till om vilka frågeställningar man vill ska studeras, men urvalet av vilka som ska göra detta borde ske i öppen konkurrens baserat på kompetens. De stora strategiska satsningarna kom delvis till för att göra det lätt för dem som delar ut pengar. Sållningen om vilka konstellationer som fick söka skedde redan på universiteten. För att ens komma ifråga för någon ansökan måste ett starkt kontaktnät på den egna högskolan eller universitetet till. Vilka missgynnades? Jo yngre forskare och forskare med handikappet att de fötts till kvinnor. Rapporten ”Hans Excellens: om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer” ger skrämmande läsning på temat (Rapport). Vad utvärderarna tilläts säga om kvinnliga sökande var oförsvarligt. Kanske ligger förklaringen i att granskarna inte nödvändigtvis utsetts för sin kompetens utan för sin relation till högt uppsatta personer på t ex Vetenskapsrådet?

Det är sorgligt att se hur Knut och Alice Wallenbergsstiftelse som är en betydande finansiär av svensk forskning går samma väg när det gäller att utse sina ”Wallenberg Academy Fellows” och ”Wallenberg Scholars”. Troligtvis för att spara tid på att utvärdera en stor mängd ansökningar har man lagt ut det på universiteten att sålla ut kandidater. Igen, du kan vara hur excellent som helst men utan en silverrygg eller två som lyfter fram dig kommer du inte ens att få skicka in en ansökan. Varför är inte Knut och Alice Wallenbergs stiftelse intresserad av att stödja de bästa forskarna oavsett vilka de känner? Det skulle kunna ge en bra energiinjektion i ankdammen. Problemet är kanske att också svenskt näringsliv är en ankdamm och man lever i föreställningen att det som är bra för en själv och de sina är bra för Sverige i stort?

En annan intressant reform är att det efter att nya Högskoleförordningen trädde i kraft i början av 2011 är upp till universiteten själva att besluta hur gången till befordran till professor ska gå till. På en del håll har man beslutat att individer inte längre ska ha rätt att ansöka om befordran själva utan måste ha sin institutions stöd. Ni kan ju själva räkna ut vilka som får det. Knappast de frispråkiga med de djärva idéerna (om de inte redan sorterats bort) utan de bekväma jasägarna. Och de med en silverrygg som backar upp. Förvånande få prefekter inser ens att de har kompetenta kvinnor i sin närhet.

Självaste Janne Josefsson har förresten nyligen gjort den sensationella upptäckten att det kan råda vänskapskorruption i Sverige. Han misstänker att det inte riktigt står rätt till när en person är allsmäktigt när det gäller vilka som får delta i Melodifestivalen (Janne Josefssons scoop).  Stora journalistpriset nästa? Vänskapskorruptionen genomsyrar hela det svenska samhället och det är inte heller alla journalister som släpps fram.

Litet ironiskt är det att Sveriges unga akademi från början var långt ifrån en nytänkande och öppen organisation när den startades härom året, men det är lovande att nuvarande ledamöter vill öka transparensen för urvalsprocesser. Istället för att ha en öppen utlysning av platserna för sina första ledamöter blev speciellt inbjudna uppmuntrade att söka till Sveriges unga akademi. Andra skulle inte göra sig besvär. Och hur identifierades då dessa speciellt inbjudna? Jo, genom erhållandet av stora anslag för då ansåg man att fick man en utsortering av de bäst lämpade. Säger ett stort anslag mer än långa publikationslistor? Ur ett könsperspektiv har man i alla fall lyckats bättre än på många andra håll – hela åtta ledamöter är kvinnor medan fjorton är män. Fast är det inte litet sorgligt att det är bra? Inkvoteringen av män står sig generation efter generation.

söndag 12 februari 2012

Fördelning av resurser

Under rubriken ”Sverige måste handplocka utländska forskarstjärnor” gav utbildningsminister Jan Björklund i torsdags sin syn på vad Sverige behöver göra för att stärka sin internationella konkurrenskraft forskningsmässigt (Debattartikel). Det är ett viktigt steg på vägen att den minister som är det närmaste en forskningsminister vårt land idag har, vilket i sig säger mycket om vilken prioritet regeringenger forskning, insett att något måste göras. Tyvärr uppvisar Jan Björklund inte bevis på insikt när han listar vad som behöver göras för att göra Sverige konkurrenskraftigt. Troligtvis för att det sitter långt in att erkänna att man är del av ett system där kön går före meriter. Var skulle det kunna sluta?

Sverige kan komma långt på vägen konkurrensmässigt genom att nyttja de resurser som redan finns i landet i form av kvinnor och invandrare. Genom att nepotism är vitt utbredd och sanktionerad går många forskningstalanger i Sverige förlorade. Låt oss ta en titt på hur kvinnorna står sig när det gäller resurstilldelning i dagens långt ifrån jämställda akademi:

För Vetenskapsrådets utlysning i medicin 2011 var beviljningsgraden för kvinnor 27,8% och för män 33,2%, dvs kvinnornas chans till beviljande var 84% av männens. Till det kommer att kvinnor beviljades 91% av medelbidraget för män (Statistik VR-M). En liten skillnad kan tyckas. Som man frågar får man svar och det är Vetenskapsrådet själv som får ställa frågorna i sina statistikpresentationer. Ni minns väl talesättet: ”En kvinna måste göra jobbet dubbelt så bra till halva lönen.” Nu ligger inte löneskillnaderna riktigt i den storleksordningen, men talesättets första led bekräftas av ev rapport från Högskoleverket som säger att i Sverige är det cirka 2 gånger svårare för en kvinna än för en man att bli professor (Rapport Högskoleverket 2006). Med det i beaktande borde beviljningsgraden rimligtvis vara 2.2X högre för kvinnorna än för männen. För det krävdes 2.2X mer av dem för att nå dit de kommit och de därmed i genomsnitt är 2.2X bättre! Då är det mycket långt till att Vetenskapsrådets fördelning skulle vara ens i närheten av jämställd. Den fråga Vetenskapsrådet borde ställa är varför det inte är lika många kvinnor som män som ens har möjlighet att ansöka om anslag inom de olika akademiska ålderskategorierna Vetenskapsrådet delar in sina sökande i.

Fast det finns en ålderskategori där kvinnorna är i majoritet i sina ansökningar till Vetenskapsrådet i medicin och det är de yngre forskarna. År 2011 infördes ett nytt projektstöd för yngre forskare som uppgår till inte mindre än en tredjedel av det totala stöd som delas ut i projektanslag. I denna kategori kan Vetenskapsrådet stoltsera med att beviljningsgraden för kvinnor var 12,3% och den för män 22,5%. Bakom detta kan man ana en rädsla hos männen att bli av med makt och resurser och därmed hålla kvinnorna nere i antal. Och detta sker med skattepengar hos en statlig myndighet som säger sig vara intresserade av jämställdhet. Hatten av för Vetenskapsrådet!

En annan skattefinansierad forskningsfinansiär är Stiftelsen för Strategisk Forskning. Bara namnet i sig avslöjar vad det egentligen är frågan om – att fördela pengar till sin krets under täckmanteln att forskningen är strategiskt viktigt. Forskningsmedel såväl som tjänster bör utlysas i öppen konkurrens i breda utlysningar. Bara då har man en chans att hitta de bästa forskarna och projekten. Statistiken från Stiftelsen talar sitt tydliga språk när det gäller vilka som ingår i kretsen. I utlysningen Multidisciplinary BIO som gjordes 2010 var det sex män och noll kvinnor som beviljades anslag. Det beror inte på att kvinnliga sökande saknades. I den senaste omgången av Ingvar Carlsson Awards för ”framtidens forskningsledare” beviljades tre kvinnor och elva män anslag, dvs enbart 21% var kvinnor vilket var betydligt färre än andelen kvinnliga sökande. Det är också skrämmande nära den procent av våra professorer som är kvinnor i dagsläget. Så ska det alltså förbli om Stiftelsen för Strategisk Forskning får bestämma.  

Med varför stirra sig blind på könsfördelning – det viktigaste är väl att pengarna går till de bästa forskarna kanske du invänder. Det är ju precis det de inte gör då det inte finns något belägg för att män skulle vara bättre forskare än kvinnor. Med sin resursfördelning säger Sverige nej tack till en enorm intellektuell resurs baserat på kön och förser män med resurser enbart baserat på det faktum att de är män, ej välförtjänta forskare. För att stärka Sveriges konkurrenskraft måste detta upphöra omedelbart!

För några förslag på vad som borde göras se inlägg om MeritokratiTransparens och Nytänkande.

söndag 5 februari 2012

En ändring av inkvoteringen av män är nödvändig för att stärka Sverige som forskningsnation


I fredags publicerade sju framstående forskare en artikel i DN där de kommer med flera bra förslag på hur Sverige kan stärka sin position inom medicinsk forskning (Debattartikel). Extra glädjande med artikeln är att majoriteten av dem som står bakom den är kvinnor. De förslag som läggs fram är inte på något sätt unika eller nya, men vi kan alltid hoppas att budskapet till slut når fram till våra politiker. Det som är ovanligt med artikeln är att man vågar peka på ett mycket allvarligt problem på våra lärosäten när det är frågan om makt- och högstatus positioner – att de som sitter på dem ofta inte är så lämpliga för jobbet. Och det gäller inte bara för medicinsk fakultet utan är ett allmänt problem som också gäller i resten av vårt samhälle. Vad som är än värre är att det är dessa mindre lämpliga personer som bestämmer vilka andra som ska få chansen att bedriva forskning vid våra universitet och högskolor eller t ex politik i våra partier, dvs de agerar dörrvakter för att hålla icke-önskvärda element borta.

Vilka är då dessa icke-önskvärda element? Framför allt är det frågan om yngre kvinnor. För många mediokra män finns det inget så skrämmande som en yngre kompetent kvinna. Det förekommer inte alltför sällan att de yngre kvinnorna inte bara förvägras chansen att fortsätta i sin akademiska karriär  genom att de inte ges tillsvidareanställningar utan de motarbetas också aktivt för att de inte, trots de uppsatta hindren, ska lyckas. Så rädda är männen i maktposition att få in personer som är mer kompetenta än vad de själva är att de hellre omger sig av mediokra likasinnade män än att satsa på de bästa forskarna. Eftersom forskare tävlar om ekonomiska resurser och risken att mannens egna resurser skulle minska om en mer kompetent kvinna skulle tillåtas att fortsätta med sin forskning. Alltså måste hon motarbetas och tryckas ned. En ansenlig mängd energi läggs på maktspel och mobbing istället för de egentliga arbetsuppgifterna vilket bidrar till att den manliga forskaren producerar allt mindre forskning. Rädslan att förlora sin makt överspeglar allt annat. Men vad gör väl det? Som artikelförfattarna påpekar sitter dessa personer säkert på sina positioner. En och annan kvinna står i och för sig också för detta beteende, men männen är i klar majoritet. Yngre kompetenta män kan också vara skrämmande, men de knyts i högre utsträckning till personen med makt och blir en i laget.

Vid våra universitet och högskolor är färre än 20% av professorerna kvinnor. Det borde vara genant för ett land som Sverige som i sin självbild ser sig som en internationell jämställdhetsledare. Eller vad säger Nyamko Sabuni och Jan Björklund som både representerar berört departement och ett parti som påstår sig vara för jämställdhet? Att kvinnorna varit i majoritet bland högskolestudenterna sedan sextiotalet borde tysta den högljudda skara som skanderar att den skeva könsfördelningen beror på att det finns för få kompetenta kvinnor för att fylla positionerna som lektorer* och professorer.

I dagens Sverige är det 2.1-2.3 gånger svårare för en kvinna  än en man att bli professor. Det innebär ingenting annat än att det fortfarande pågår en betydande inkvotering av män till denna befattning då det är rimligt att anta att begåvning är jämnt fördelad mellan könen. Sveriges universitet och högskolor går därmed miste om en stor andel av de bästa hjärnorna bara för att de tillhör kvinnor. Givetvis bidrar det till att Sveriges forskning halkar efter. Men kvinnorna har ju alltid varit i minoritet bland professorerna och Sverige har legat bättre till internationellt tidigare kanske du invänder. Förvisso, men Sverige har haft ett försprång när det gäller utbildning och innovation som vi klarat oss på. När resten av världen börjar komma ikapp när det gäller utbildningsnivå kan vi inte längre hålla oss konkurrenskraftiga om vi inte tar tillvara på den kompetens kvinnorna har. Det vore inte heller fel att ge alla skickliga forskare med annan nationell identitet än svensk, kvinna som man, en rättvis chans i forskningssystemet.

* Om man är någorlunda produktiv innebär en lektorstjänst idag att man kommer att befordras till professor. Kraven är inte särdeles högt ställda och stor godtycklighet råder vid bedömning av meriter. Det förekommer till exempel att den som vill befordras själv får utse vilka som ska agera som ”sakkunniga” i ärendet, vilket givetvis gör att välvilligt inställda snarare än vetenskapligt skickliga anlitas för detta uppdrag.