Vi är en grupp forskare som har tröttnat på att personer med kromosomkombinationen XX inte bereds samma möjligheter att forska i Sverige som de som har kombinationen XY. Vi vill med vår blogg uppmärksamma den diskriminering och nedvärdering som sker av forskare som också är kvinnor i det jämställda Sverige. Målet är att få till en ändring så att kön inte längre avgör vem som får forska i Sverige. Vi jobbar som forskare på diverse nivåer vid olika lärosäten och fakulteter samt företag på spridda platser i Norden. Alla händelser som beskrivs i denna blogg har inträffat. Om du är journalist och intresserad av mer detaljer kring någon händelse är du välkommen att kontakta oss på vetenskapskvinnan@hotmail.com.

söndag 12 februari 2012

Fördelning av resurser

Under rubriken ”Sverige måste handplocka utländska forskarstjärnor” gav utbildningsminister Jan Björklund i torsdags sin syn på vad Sverige behöver göra för att stärka sin internationella konkurrenskraft forskningsmässigt (Debattartikel). Det är ett viktigt steg på vägen att den minister som är det närmaste en forskningsminister vårt land idag har, vilket i sig säger mycket om vilken prioritet regeringenger forskning, insett att något måste göras. Tyvärr uppvisar Jan Björklund inte bevis på insikt när han listar vad som behöver göras för att göra Sverige konkurrenskraftigt. Troligtvis för att det sitter långt in att erkänna att man är del av ett system där kön går före meriter. Var skulle det kunna sluta?

Sverige kan komma långt på vägen konkurrensmässigt genom att nyttja de resurser som redan finns i landet i form av kvinnor och invandrare. Genom att nepotism är vitt utbredd och sanktionerad går många forskningstalanger i Sverige förlorade. Låt oss ta en titt på hur kvinnorna står sig när det gäller resurstilldelning i dagens långt ifrån jämställda akademi:

För Vetenskapsrådets utlysning i medicin 2011 var beviljningsgraden för kvinnor 27,8% och för män 33,2%, dvs kvinnornas chans till beviljande var 84% av männens. Till det kommer att kvinnor beviljades 91% av medelbidraget för män (Statistik VR-M). En liten skillnad kan tyckas. Som man frågar får man svar och det är Vetenskapsrådet själv som får ställa frågorna i sina statistikpresentationer. Ni minns väl talesättet: ”En kvinna måste göra jobbet dubbelt så bra till halva lönen.” Nu ligger inte löneskillnaderna riktigt i den storleksordningen, men talesättets första led bekräftas av ev rapport från Högskoleverket som säger att i Sverige är det cirka 2 gånger svårare för en kvinna än för en man att bli professor (Rapport Högskoleverket 2006). Med det i beaktande borde beviljningsgraden rimligtvis vara 2.2X högre för kvinnorna än för männen. För det krävdes 2.2X mer av dem för att nå dit de kommit och de därmed i genomsnitt är 2.2X bättre! Då är det mycket långt till att Vetenskapsrådets fördelning skulle vara ens i närheten av jämställd. Den fråga Vetenskapsrådet borde ställa är varför det inte är lika många kvinnor som män som ens har möjlighet att ansöka om anslag inom de olika akademiska ålderskategorierna Vetenskapsrådet delar in sina sökande i.

Fast det finns en ålderskategori där kvinnorna är i majoritet i sina ansökningar till Vetenskapsrådet i medicin och det är de yngre forskarna. År 2011 infördes ett nytt projektstöd för yngre forskare som uppgår till inte mindre än en tredjedel av det totala stöd som delas ut i projektanslag. I denna kategori kan Vetenskapsrådet stoltsera med att beviljningsgraden för kvinnor var 12,3% och den för män 22,5%. Bakom detta kan man ana en rädsla hos männen att bli av med makt och resurser och därmed hålla kvinnorna nere i antal. Och detta sker med skattepengar hos en statlig myndighet som säger sig vara intresserade av jämställdhet. Hatten av för Vetenskapsrådet!

En annan skattefinansierad forskningsfinansiär är Stiftelsen för Strategisk Forskning. Bara namnet i sig avslöjar vad det egentligen är frågan om – att fördela pengar till sin krets under täckmanteln att forskningen är strategiskt viktigt. Forskningsmedel såväl som tjänster bör utlysas i öppen konkurrens i breda utlysningar. Bara då har man en chans att hitta de bästa forskarna och projekten. Statistiken från Stiftelsen talar sitt tydliga språk när det gäller vilka som ingår i kretsen. I utlysningen Multidisciplinary BIO som gjordes 2010 var det sex män och noll kvinnor som beviljades anslag. Det beror inte på att kvinnliga sökande saknades. I den senaste omgången av Ingvar Carlsson Awards för ”framtidens forskningsledare” beviljades tre kvinnor och elva män anslag, dvs enbart 21% var kvinnor vilket var betydligt färre än andelen kvinnliga sökande. Det är också skrämmande nära den procent av våra professorer som är kvinnor i dagsläget. Så ska det alltså förbli om Stiftelsen för Strategisk Forskning får bestämma.  

Med varför stirra sig blind på könsfördelning – det viktigaste är väl att pengarna går till de bästa forskarna kanske du invänder. Det är ju precis det de inte gör då det inte finns något belägg för att män skulle vara bättre forskare än kvinnor. Med sin resursfördelning säger Sverige nej tack till en enorm intellektuell resurs baserat på kön och förser män med resurser enbart baserat på det faktum att de är män, ej välförtjänta forskare. För att stärka Sveriges konkurrenskraft måste detta upphöra omedelbart!

För några förslag på vad som borde göras se inlägg om MeritokratiTransparens och Nytänkande.

söndag 5 februari 2012

En ändring av inkvoteringen av män är nödvändig för att stärka Sverige som forskningsnation


I fredags publicerade sju framstående forskare en artikel i DN där de kommer med flera bra förslag på hur Sverige kan stärka sin position inom medicinsk forskning (Debattartikel). Extra glädjande med artikeln är att majoriteten av dem som står bakom den är kvinnor. De förslag som läggs fram är inte på något sätt unika eller nya, men vi kan alltid hoppas att budskapet till slut når fram till våra politiker. Det som är ovanligt med artikeln är att man vågar peka på ett mycket allvarligt problem på våra lärosäten när det är frågan om makt- och högstatus positioner – att de som sitter på dem ofta inte är så lämpliga för jobbet. Och det gäller inte bara för medicinsk fakultet utan är ett allmänt problem som också gäller i resten av vårt samhälle. Vad som är än värre är att det är dessa mindre lämpliga personer som bestämmer vilka andra som ska få chansen att bedriva forskning vid våra universitet och högskolor eller t ex politik i våra partier, dvs de agerar dörrvakter för att hålla icke-önskvärda element borta.

Vilka är då dessa icke-önskvärda element? Framför allt är det frågan om yngre kvinnor. För många mediokra män finns det inget så skrämmande som en yngre kompetent kvinna. Det förekommer inte alltför sällan att de yngre kvinnorna inte bara förvägras chansen att fortsätta i sin akademiska karriär  genom att de inte ges tillsvidareanställningar utan de motarbetas också aktivt för att de inte, trots de uppsatta hindren, ska lyckas. Så rädda är männen i maktposition att få in personer som är mer kompetenta än vad de själva är att de hellre omger sig av mediokra likasinnade män än att satsa på de bästa forskarna. Eftersom forskare tävlar om ekonomiska resurser och risken att mannens egna resurser skulle minska om en mer kompetent kvinna skulle tillåtas att fortsätta med sin forskning. Alltså måste hon motarbetas och tryckas ned. En ansenlig mängd energi läggs på maktspel och mobbing istället för de egentliga arbetsuppgifterna vilket bidrar till att den manliga forskaren producerar allt mindre forskning. Rädslan att förlora sin makt överspeglar allt annat. Men vad gör väl det? Som artikelförfattarna påpekar sitter dessa personer säkert på sina positioner. En och annan kvinna står i och för sig också för detta beteende, men männen är i klar majoritet. Yngre kompetenta män kan också vara skrämmande, men de knyts i högre utsträckning till personen med makt och blir en i laget.

Vid våra universitet och högskolor är färre än 20% av professorerna kvinnor. Det borde vara genant för ett land som Sverige som i sin självbild ser sig som en internationell jämställdhetsledare. Eller vad säger Nyamko Sabuni och Jan Björklund som både representerar berört departement och ett parti som påstår sig vara för jämställdhet? Att kvinnorna varit i majoritet bland högskolestudenterna sedan sextiotalet borde tysta den högljudda skara som skanderar att den skeva könsfördelningen beror på att det finns för få kompetenta kvinnor för att fylla positionerna som lektorer* och professorer.

I dagens Sverige är det 2.1-2.3 gånger svårare för en kvinna  än en man att bli professor. Det innebär ingenting annat än att det fortfarande pågår en betydande inkvotering av män till denna befattning då det är rimligt att anta att begåvning är jämnt fördelad mellan könen. Sveriges universitet och högskolor går därmed miste om en stor andel av de bästa hjärnorna bara för att de tillhör kvinnor. Givetvis bidrar det till att Sveriges forskning halkar efter. Men kvinnorna har ju alltid varit i minoritet bland professorerna och Sverige har legat bättre till internationellt tidigare kanske du invänder. Förvisso, men Sverige har haft ett försprång när det gäller utbildning och innovation som vi klarat oss på. När resten av världen börjar komma ikapp när det gäller utbildningsnivå kan vi inte längre hålla oss konkurrenskraftiga om vi inte tar tillvara på den kompetens kvinnorna har. Det vore inte heller fel att ge alla skickliga forskare med annan nationell identitet än svensk, kvinna som man, en rättvis chans i forskningssystemet.

* Om man är någorlunda produktiv innebär en lektorstjänst idag att man kommer att befordras till professor. Kraven är inte särdeles högt ställda och stor godtycklighet råder vid bedömning av meriter. Det förekommer till exempel att den som vill befordras själv får utse vilka som ska agera som ”sakkunniga” i ärendet, vilket givetvis gör att välvilligt inställda snarare än vetenskapligt skickliga anlitas för detta uppdrag.