Fördelning av resurser

Under rubriken ”Sverige måste handplocka utländska forskarstjärnor” gav utbildningsminister Jan Björklund i torsdags sin syn på vad Sverige behöver göra för att stärka sin internationella konkurrenskraft forskningsmässigt (Debattartikel). Det är ett viktigt steg på vägen att den minister som är det närmaste en forskningsminister vårt land idag har, vilket i sig säger mycket om vilken prioritet regeringenger forskning, insett att något måste göras. Tyvärr uppvisar Jan Björklund inte bevis på insikt när han listar vad som behöver göras för att göra Sverige konkurrenskraftigt. Troligtvis för att det sitter långt in att erkänna att man är del av ett system där kön går före meriter. Var skulle det kunna sluta?

Sverige kan komma långt på vägen konkurrensmässigt genom att nyttja de resurser som redan finns i landet i form av kvinnor och invandrare. Genom att nepotism är vitt utbredd och sanktionerad går många forskningstalanger i Sverige förlorade. Låt oss ta en titt på hur kvinnorna står sig när det gäller resurstilldelning i dagens långt ifrån jämställda akademi:

För Vetenskapsrådets utlysning i medicin 2011 var beviljningsgraden för kvinnor 27,8% och för män 33,2%, dvs kvinnornas chans till beviljande var 84% av männens. Till det kommer att kvinnor beviljades 91% av medelbidraget för män (Statistik VR-M). En liten skillnad kan tyckas. Som man frågar får man svar och det är Vetenskapsrådet själv som får ställa frågorna i sina statistikpresentationer. Ni minns väl talesättet: ”En kvinna måste göra jobbet dubbelt så bra till halva lönen.” Nu ligger inte löneskillnaderna riktigt i den storleksordningen, men talesättets första led bekräftas av ev rapport från Högskoleverket som säger att i Sverige är det cirka 2 gånger svårare för en kvinna än för en man att bli professor (Rapport Högskoleverket 2006). Med det i beaktande borde beviljningsgraden rimligtvis vara 2.2X högre för kvinnorna än för männen. För det krävdes 2.2X mer av dem för att nå dit de kommit och de därmed i genomsnitt är 2.2X bättre! Då är det mycket långt till att Vetenskapsrådets fördelning skulle vara ens i närheten av jämställd. Den fråga Vetenskapsrådet borde ställa är varför det inte är lika många kvinnor som män som ens har möjlighet att ansöka om anslag inom de olika akademiska ålderskategorierna Vetenskapsrådet delar in sina sökande i.

Fast det finns en ålderskategori där kvinnorna är i majoritet i sina ansökningar till Vetenskapsrådet i medicin och det är de yngre forskarna. År 2011 infördes ett nytt projektstöd för yngre forskare som uppgår till inte mindre än en tredjedel av det totala stöd som delas ut i projektanslag. I denna kategori kan Vetenskapsrådet stoltsera med att beviljningsgraden för kvinnor var 12,3% och den för män 22,5%. Bakom detta kan man ana en rädsla hos männen att bli av med makt och resurser och därmed hålla kvinnorna nere i antal. Och detta sker med skattepengar hos en statlig myndighet som säger sig vara intresserade av jämställdhet. Hatten av för Vetenskapsrådet!

En annan skattefinansierad forskningsfinansiär är Stiftelsen för Strategisk Forskning. Bara namnet i sig avslöjar vad det egentligen är frågan om – att fördela pengar till sin krets under täckmanteln att forskningen är strategiskt viktigt. Forskningsmedel såväl som tjänster bör utlysas i öppen konkurrens i breda utlysningar. Bara då har man en chans att hitta de bästa forskarna och projekten. Statistiken från Stiftelsen talar sitt tydliga språk när det gäller vilka som ingår i kretsen. I utlysningen Multidisciplinary BIO som gjordes 2010 var det sex män och noll kvinnor som beviljades anslag. Det beror inte på att kvinnliga sökande saknades. I den senaste omgången av Ingvar Carlsson Awards för ”framtidens forskningsledare” beviljades tre kvinnor och elva män anslag, dvs enbart 21% var kvinnor vilket var betydligt färre än andelen kvinnliga sökande. Det är också skrämmande nära den procent av våra professorer som är kvinnor i dagsläget. Så ska det alltså förbli om Stiftelsen för Strategisk Forskning får bestämma.  

Med varför stirra sig blind på könsfördelning – det viktigaste är väl att pengarna går till de bästa forskarna kanske du invänder. Det är ju precis det de inte gör då det inte finns något belägg för att män skulle vara bättre forskare än kvinnor. Med sin resursfördelning säger Sverige nej tack till en enorm intellektuell resurs baserat på kön och förser män med resurser enbart baserat på det faktum att de är män, ej välförtjänta forskare. För att stärka Sveriges konkurrenskraft måste detta upphöra omedelbart!

För några förslag på vad som borde göras se inlägg om Meritokrati, Transparens och Nytänkande.