Vi är en grupp forskare som har tröttnat på att personer med kromosomkombinationen XX inte bereds samma möjligheter att forska i Sverige som de som har kombinationen XY. Vi vill med vår blogg uppmärksamma den diskriminering och nedvärdering som sker av forskare som också är kvinnor i det jämställda Sverige. Målet är att få till en ändring så att kön inte längre avgör vem som får forska i Sverige. Vi jobbar som forskare på diverse nivåer vid olika lärosäten och fakulteter samt företag på spridda platser i Norden. Alla händelser som beskrivs i denna blogg har inträffat. Om du är journalist och intresserad av mer detaljer kring någon händelse är du välkommen att kontakta oss på vetenskapskvinnan@hotmail.com.

torsdag 8 mars 2012

Pojkarna och männen behöver inte prestera bättre - det går ju så bra ändå!

Idag på internationella kvinnodagen rapporterar TV4 nyheterna att kvinnorna både är i majoritet på de högre utbildningarna i Sverige och att de är bättre på att avsluta sina studier än männen. Det är knappast en nyhet och på många utbildningar vid våra universitet och högskolor har kvinnorna varit i majoritet en längre tid. Det speglar sig inte i toppskiktet vid våra universitet och högskolor.  Ej heller i övriga samhället. Det ser pojkarna och de unga männen och varför skulle de då anstränga sig för att få bättre studieresultat? De får ju de bra jobben i alla fall, vilket givetvis bidrar till att kvinnor som kollektiv har 14,3% lägre lön än männen som kollektiv (Artikel DN). Om Sverige går mot meritokrati istället för att ge vita, svenska män en gräddfil till samhällets toppskikt skulle vi nog få se att pojkarnas studiemotivation ökade.

fredag 2 mars 2012

Öppen konkurrens gynnar nytänkande och banar vägen för konkurrenskraft

I en mycket läsvärd debattartikel i DN ger idag Sveriges unga akademi sin syn på vad som behövs för att stärka svensk forskning (Debattartikel). De definierar två områden som sägs ligga bakom varför Sverige halkar efter – styrning mot kommersialisering och strategiska satsningar. Det görs ett modest förslag att öka andelen utländska granskare som bedömer vilka i Sverige verksamma forskare ska få ta del av våra skattepengar för sin forskning.  Där sätter de fingret på en viktig och känslig fråga. Men man behöver gå längre än att öka andelen utländska granskare - hela bedömningssystemet behöver reformeras. Som förebild skulle man kunna ta Finland som för ett tiotal år sedan gjorde upp med ett liknande korrumperat system för sin forskningsfinansiering. Därefter har Finlands forskning stärkts rejält och kurvorna pekar uppåt.

Sverige är ganska unikt i att låta inhemska forskare bedöma sina kollegors ansökningar. Kommentarer som ”svenskar är så ärliga att det inte är något problem” är vanligt förekommande hos granskarna och företrädare för Vetenskapsrådet. Forskare i andra europeiska länder lyfter på ögonbrynen när de får höra hur det går till i Sverige och det är knappast något att vara stolt över. Ankdammen där Sveriges forskare simmar är inte tillräckligt stor för att simmarna inte ska känna till varandra. Givetvis väger det in när anslag ska delas ut under devisen att om du kliar min rygg så kliar jag din. Och män kliar hellre varandra, det har rapport efter rapport visat. Likaså är det lätt att hindra att nytänkarna, som ses som farliga oliktänkare, beviljas anslag. Det finns ju en risk att de är bättre lämpade för forskning än bedömarna själva vilket skulle göra att de framstår i sämre dager och därmed riskera deras position och makt. Bäst då att aldrig låta dem få chansen. Och kvinnorna kanske är mer naiva, eller sämre informerade beroende på brist av stödjande silverryggar, så de söker pengar för nydanande projekt med stora möjligheter istället för gammal skåpmat som är säker men föga revolutionerande.

Strategi är i forskningssammanhang en omskrivelse för att ge resurser till de man vill istället för de mest lämpade och ett frångående från ett meritokratiskt system. Det kan vara motiverat att samhället som står för finansieringen av forskningen har något att säga till om vilka frågeställningar man vill ska studeras, men urvalet av vilka som ska göra detta borde ske i öppen konkurrens baserat på kompetens. De stora strategiska satsningarna kom delvis till för att göra det lätt för dem som delar ut pengar. Sållningen om vilka konstellationer som fick söka skedde redan på universiteten. För att ens komma ifråga för någon ansökan måste ett starkt kontaktnät på den egna högskolan eller universitetet till. Vilka missgynnades? Jo yngre forskare och forskare med handikappet att de fötts till kvinnor. Rapporten ”Hans Excellens: om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer” ger skrämmande läsning på temat (Rapport). Vad utvärderarna tilläts säga om kvinnliga sökande var oförsvarligt. Kanske ligger förklaringen i att granskarna inte nödvändigtvis utsetts för sin kompetens utan för sin relation till högt uppsatta personer på t ex Vetenskapsrådet?

Det är sorgligt att se hur Knut och Alice Wallenbergsstiftelse som är en betydande finansiär av svensk forskning går samma väg när det gäller att utse sina ”Wallenberg Academy Fellows” och ”Wallenberg Scholars”. Troligtvis för att spara tid på att utvärdera en stor mängd ansökningar har man lagt ut det på universiteten att sålla ut kandidater. Igen, du kan vara hur excellent som helst men utan en silverrygg eller två som lyfter fram dig kommer du inte ens att få skicka in en ansökan. Varför är inte Knut och Alice Wallenbergs stiftelse intresserad av att stödja de bästa forskarna oavsett vilka de känner? Det skulle kunna ge en bra energiinjektion i ankdammen. Problemet är kanske att också svenskt näringsliv är en ankdamm och man lever i föreställningen att det som är bra för en själv och de sina är bra för Sverige i stort?

En annan intressant reform är att det efter att nya Högskoleförordningen trädde i kraft i början av 2011 är upp till universiteten själva att besluta hur gången till befordran till professor ska gå till. På en del håll har man beslutat att individer inte längre ska ha rätt att ansöka om befordran själva utan måste ha sin institutions stöd. Ni kan ju själva räkna ut vilka som får det. Knappast de frispråkiga med de djärva idéerna (om de inte redan sorterats bort) utan de bekväma jasägarna. Och de med en silverrygg som backar upp. Förvånande få prefekter inser ens att de har kompetenta kvinnor i sin närhet.

Självaste Janne Josefsson har förresten nyligen gjort den sensationella upptäckten att det kan råda vänskapskorruption i Sverige. Han misstänker att det inte riktigt står rätt till när en person är allsmäktigt när det gäller vilka som får delta i Melodifestivalen (Janne Josefssons scoop).  Stora journalistpriset nästa? Vänskapskorruptionen genomsyrar hela det svenska samhället och det är inte heller alla journalister som släpps fram.

Litet ironiskt är det att Sveriges unga akademi från början var långt ifrån en nytänkande och öppen organisation när den startades härom året, men det är lovande att nuvarande ledamöter vill öka transparensen för urvalsprocesser. Istället för att ha en öppen utlysning av platserna för sina första ledamöter blev speciellt inbjudna uppmuntrade att söka till Sveriges unga akademi. Andra skulle inte göra sig besvär. Och hur identifierades då dessa speciellt inbjudna? Jo, genom erhållandet av stora anslag för då ansåg man att fick man en utsortering av de bäst lämpade. Säger ett stort anslag mer än långa publikationslistor? Ur ett könsperspektiv har man i alla fall lyckats bättre än på många andra håll – hela åtta ledamöter är kvinnor medan fjorton är män. Fast är det inte litet sorgligt att det är bra? Inkvoteringen av män står sig generation efter generation.