En av dagens stora ”nyheter” är att politiker som också är
kvinnor får en tuffare behandling av media än politiker som också är män (Artikel DN och Artikel Ekot).
Det är långtifrån ett okänt fenomen och kan väl knappast ha undgått någon, men
det är naturligtvis bekvämare att blunda än att försöka göra någonting åt det.
Vem
minns inte attackerna på Mona Sahlin 1995 när hon använt sitt tjänstekreditkort
för privata utgifter som hon senare betalt tillbaka? Mediedrevet ledde
till att Mona Sahlin fick avgå från sin ministerpost och tillsvidare avstå
ifrån att kandidera till partiledarposten. En av de ljudligaste kritikerna var
nyligen framlidne Per Unckel. När det senare visade sig att han använt sitt
tjänstekreditkort för privat bruk och inte betalt tillbaka lyste
påföljden med sin frånvaro.
Vem
minns inte Fredrik Reinfeldts första och inte så lyckade
regeringsbildningsförsök 2006? En efter en avslöjades de nya ministrarna med
att inte ha betalt sin TV-licens. Maria Borelius fick avgå. Cecilia Stegö-Chilò
fick avgå. Tobias Billström är fortfarande minister.
Nu
är det inte bara politiker som också är kvinnor som får en hårdare granskning av
media än sina manliga kollegor. Det gäller kvinnor på maktpositioner generellt.
Bakomliggande orsaker kan tänkas vara ett behov att skydda sina revir för de
flesta mediemoguler samt journalister med framträdande positioner är föga
förvånande män. Genom att fokusera på ”konkurrenternas” misslyckanden lyfter
man fokus från sina egna tillkortakommanden. Avundsjuka och missunnsamhet är
också tänkbara anledningar – ”hon” ska inte tro att hon är något och måste till
varje pris tryckas ned. Fast oftast finns det nog ingen utarbetad strategi utan
det är frågan om icke-reflekterande och därmed oprofessionell journalism.
Det
är heller inte bara media som står för den hårdare bedömningen. Hos gemene man
som kvinna är förväntningarna på kvinnor i ledande ställning högre än den på
männen i motsvarande position. Det är med andra ord inbyggt i vår samhälleliga
struktur och då tillhör Sverige ett av de länder som är bäst i världen på
jämställdhet!
Män
i ledande forskningspositioner kommer undan med det mesta. Här kommer två
exempel:
Den
yngre kvinnan var som är brukligt doktorand hos den betydligt äldre professorn
av manligt kön. Vanligtvis var hon foglig och brukade göra som han sa, men den
här gången sade hon ifrån vilket fick till följd att han kallade henne för
”djävla fitta”. Många skulle låtit det hela bero och sjunkit ihop, men kvinnan
ansåg att det inte var en värdig behandling och tog upp frågan med prefekten*
för institutionen som också var en man. Han tyckte att ”det väl inte var så
farligt” och påföljd uteblev. Kvinnan stod på sig och tog upp frågan med
personalavdelningen på det stora universitetet. Påföljd uteblev. När kvinnan
efter sin disputation** sökte en ny tjänst hörde professorn av sig till den
tilltänkta nya arbetsgivaren och svartmålade kvinnan. Hon fick inte jobbet. Hon tog på upp ärendet
med sitt fackförbund. Hjälp uteblev. Hon kände sig tvungen att lämna
forskarkarriären då samma sak med största sannolikhet skulle upprepas om hon
sökte en ny tjänst som forskare. Hon gör sitt bästa för att professorn inte ska
få veta vart hon arbetar idag. Professorn är fortfarande verksam som forskare. Prefekten som inte agerade likaså.
Det
behövdes ny personal för att hantera institutionens datorskötsel och stöd.
Professorn av manligt kön föreslog att några av hans manliga kompisar skulle ta
över. Det påpekades av två kvinnor att det var frågan om så pass stora belopp
att en regelrätt upphandling borde ske. Svaret att undgå upphandling blev att
ärendet var akut och det skulle ta för lång tid. Kompisarna anställdes och
skötte sitt jobb till full belåtenhet. Tills den dag servern kraschade. Då
visade det sig att det inte fanns någon backup fast det skulle finnas två. Man
hade klickat i rutan för att backup skulle ske, men låtit bli att kontrollera
att så verkligen skedde. Något som alla
som känner till något om datorer vet att man måste göra. Eftersom alla
uppmanats att arbeta mot den säkra servern gick åratals av forskningsdata
förlorade då det inte gick att återskapa de dokument som förstörts. Förtvivlade
forskare grät floder. Att kompisarna skulle få sparken och ett skadeståndskrav
sågs som en självklarhet av de flesta, men det visade sig att så inte kunde ske
för professorn hade slarvat med kontraktsskrivningen.
En påföljd för professorn vore kanske då på sin plats. Nja snarare en belöning väntade för han blev utsedd
till prefekt. De protesterande kvinnorna har fått lämna institutionen.
Är
det inte dags att vi gör oss av med de inkompetenta männen och släpper fram de
kompetenta kvinnorna? Och att forskningsledarna utsätts för mer granskning?
Anledningen
till att välkända fenomenet nu uppmärksammas är kanske just att avhandlingen
under utarbetande skrivits av just en man - så tack Tobias Bromander för att du
tar upp ämnet. Det leder förhoppningsvis till självrannsakan hos en och annan
journalist och personalavdelning.
*prefekt
är chef för en institution
**disputation
är när en doktorand offentligt försvarar sin avhandling