Vi är en grupp forskare som har tröttnat på att personer med kromosomkombinationen XX inte bereds samma möjligheter att forska i Sverige som de som har kombinationen XY. Vi vill med vår blogg uppmärksamma den diskriminering och nedvärdering som sker av forskare som också är kvinnor i det jämställda Sverige. Målet är att få till en ändring så att kön inte längre avgör vem som får forska i Sverige. Vi jobbar som forskare på diverse nivåer vid olika lärosäten och fakulteter samt företag på spridda platser i Norden. Alla händelser som beskrivs i denna blogg har inträffat. Om du är journalist och intresserad av mer detaljer kring någon händelse är du välkommen att kontakta oss på vetenskapskvinnan@hotmail.com.

torsdag 30 augusti 2012

Skrota Jante och inse att kvinnor kan vara excellenta forskare!

-->
Utbildningsminister Jan Björklund ger idag i en debattartikel på DN information om den kommande forskningspropositionen (Debattartikel). Han menar att Sverige inte får tillräcklig utdelning på de medel man satsar på forskning och slår sig på bröstet för att Sverige skulle vara ett av de länder som satsar mest på forskning. Det här är en sanning med modifikation. När man anger hur mycket ”Sverige” satsar på forskning brukar man ta med de summor företag verksamma i Sverige lägger ned på forskning och den är en ansenlig del av den totala summan. Vidare har staten ett system för att slussa runt pengar mellan olika departement. En icke försumbar del av de pengar Utbildningsdepartementet lägger forskning tas igen av Näringsdepartementet i form av de ockerhyror Akademiska Hus tar ut, bl a för att de är ålagda att gå med vinst!

Det är mycket positivt att Jan Björklund har fått gehör för att det ska investeras mer pengar i forskning hos sina kollegor i regeringen, men det är också viktigt att dessa pengar används på ett klokt sätt. Vilket är då Jan Björklunds recept på att få ut mer av varje spenderad krona (hur nu det kan mätas)? Jo, det ska satsas på eliten, både hos de yngre och de etablerade, och på att få hit internationella toppforskare.

Att unga forskare har tuffa villkor är en fråga som stötts och blötts i decennier utan att villkoren förbättras. Tjänstefrågan är inte löst och man inför nu på sina håll ett system som i likhet med det utdömda forskarassistentsystemet tillåter att forskare får ha tjänster i fyra år utan att bli tillsvidareanställda. Varför ska forskare inte ha samma rätt till en trygg anställning som andra yrkesgrupper? Ett visst mått av excellens har uppnåtts av de som kommit så långt att de fått starta en egen forskningsgrupp. Att de efter fyra år ställs inför någons godtycke och ofta får avsluta sin forskarkarriär är ett resursslöseri utan dess like. Att kvinnor aktivt sorteras ut vid detta steg visar statistik från flera av våra större lärosäten. Inte för att kvinnorna inte är kompetenta nog att fortsätta sina karriärer som forskare utan för att de är mer kompetenta än de män som har makten att avgöra deras öde. Här har vi en viktig anledning till att Sverige inte presterar så bra som vi skulle kunna göra som forskningsnation – majoriteten av den excellens som finns hos forskare med kvinnligt kön tas inte tillvara till förmån för inkvotering och satsningar på mediokra män. Det här gäller tyvärr inte bara forskningen utan är ett systemfel vi måste komma tillrätta till för att stå oss i den globala konkurrensen.

Ett annat stort problem inom forskningen i Sverige är att nytänkande och självständighet motarbetas. Det som premieras är att trampa på i silverryggarnas (äldre forskare, företrädesvis av manligt kön) spår som jasägare. Det är lågt i tak på de flesta (alla?) av våra lärosäten och individer som vill driva organisationer framåt genom konstruktiv kritik tystas ned och avpolletteras. Stagnerade och trångsynta organisationer är inte optimalt för världsledande forskning. Och att trampa på i samma gamla spår är inte den mest troliga vägen mot genombrytande upptäckter.

Den största satsningen vill Jan Björklund göra på att få hit internationella toppforskare. Varför inte börja med att ge de invandrare som redan är här en rimlig chans att lyckas som forskare? I likhet med kvinnorna är de uteslutna från de nätverk där det avgörs vem som ska få forska i vårt land och har därmed mycket svårt att ta sig fram även med utmärkta meriter. Handplockning direkt till lärosätena luktar vänskapskorruption lång väg. Självklart kommer de att väljas ut som arbetar med liknande frågeställningar som den som ska välja ut dem eller är bekanta med desamma. Ska vi våga oss på en gissning att ytterligare forskningsresurser kommer att omfördelas från excellenta kvinnor till mediokra män med detta genidrag? Som brukar bli utfallet när det är frågan om ”Excellenssatsningar" - se Hans excellens : om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer

-->
Förslaget med mer långsiktig forskningsfinansiering är bra. Den nuvarande finansieringen från statliga Vetenskapsrådet gynnar säker men knappast revolutionerande forskning.

-->
I sitt sista förslag motsäger Jan Björklund sig själv. Om han vill behålla bredd kan han inte uppmana våra lärosäten att satsa på att profilera forskningen. Och bredd behövs för vi vet inte idag vad som kan vara behövlig kunskap imorgon. Och hur ska vi avgöra vad som är kvalitet? Många av de upptäckter som lett till Nobelpris har först publicerats i tidskrifter som inte rankas så högt. Är det den forskningen som ska väljas bort? Resursutredningen föreslog att andelen professorer av kvinnligt kön skulle tas som ett kvalitetsmått för fördelning av medel till våra universitet och lärosäten. Trots att de bara berörde en bråkdel av de totala medlen var förslaget för kontroversiellt för plockas upp av vår utbildningsminister.

tisdag 14 augusti 2012

Fester och fördelaktiga direktörsvillkor inte de enda skandalerna inom SSF


DN avslöjar idag hur Stiftelsen för Strategisk Forskning missbrukat medel avsedda till forskning genom att festa upp dem samt att ge sina direktörer mycket fördelaktiga villkor (Artikel DN). Det är jättebra att det kommer fler till känna, men vi skulle vilja se att granskningen av SSF inte slutar där.

Härom året avlade Delegationen för Jämställdhet i Högskolan sina slutrapporter av vilka en vid namn Hans excellens: om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer fick mycket medial uppmärksamhet. Slutsatsen i rapporten var att nytänkande inom forskning, yngre forskare och framför allt kvinnor missgynnats. Merparten av miljardsatsningarna hade gått till äldre män. Mycket beroende på hur man utsett granskare till de ansökningar man fått in. Kompisar till kompisar, dvs via vänskapskorruption. Med satsningarna bedöms miljarder ha omfördelats från kvinnor till män och de jämställdhetsframsteg som gjorts inom högskolan de senaste tjugo åren raderats. Av de granskade anslagsgivarna SSF, Vinnova och VR var det SSF som gynnat män mest.

Vad händer då med dessa statliga medel efter att de pytsas ut till de ”excellenta” silverryggarna (=äldre etablerade professorer, företrädesvis av manligt kön)? Jo, anslagsmottagarna kommer att fungera som forskningsråd i miniatyr då det är frågan om mycket stora summor som de inte kan göra av med själva. I många fall har de som tilldelats excellensmedel haft mer medel att fördela än en genomsnittlig beredningsgrupp hos VR! Vi har alltså två mycket skilda sätt att fördela statliga forskningsmedel i Sverige. Å ena sidan en rigorös granskning av forskningsråden, om än haltande sådan (Fördelning) och å andra sidan delar SSF ut stora summor som sedan fördelas enligt silverryggarnas godtycke. Inte alltför sällan med motkravet medförfattarskap till den forskning som publiceras med hjälp av dessa medel. Det här sättet att fördela pengar på tycker vår utbildningsminister Jan Björklund är förträffligt (Debattartikel). Men så blir han också bjuden på SSFs fester.

Det har hänt att SSF frångått sina egna utlysningskriterier när de fördelat medel till ”Framtidens forskningsledare” och gett dessa mycket betydelsefulla anslag till män som egentligen inte varit tillräckligt unga forskare för att vara behöriga att söka. Här lurar man två kategorier forskare, dels de som är unga och slås ut av de icke-behöriga äldre och dels de som inte söker för de accepterat att de inte är behöriga. Hur kan en statlig stiftelse tillåtas agera så?

Vi har tidigare skrivit om hur SSF missgynnar kvinnor i sin resursfördelning (Fördelning).

onsdag 8 augusti 2012

Ett stopp på inkvoteringen av mediokra män är lika viktigt som en blocköverskridande forskningsstrategi för att stärka Sveriges position som forskningsnation

I en debattartikel i DN i dag uppmanar KIs rektor Harriet Wallberg-Henriksson Sveriges politiker om att enas om en blocköverskridande forskningsstrategi (Artikel DN). Det är något politikerna verkligen borde ta till sig för långsiktighet är viktigt för att stora genombrott ska möjliggöras. Dagens kortsiktiga finansieringssystem gynnar säkra projekt snarare än nytänkande. Risktagande, som är en nödvändig ingrediens för banbrytande framsteg, är i princip uteslutet med de statliga anslag som finns att tillgå för individuella forskare. Det har lett till en forskningskultur där innovativa projekt inte får en chans och man trampar på i gamla fotspår. Då gärna de som äldre professorer av manligt kön, också kända som silverryggar, trampat upp. Eftersom silverryggarna innehar maktpositioner i de organ som beslutar om resurstilldelning på såväl lokal som nationell nivå kan de också se till att forskning som bygger på deras egen gynnas. Det är en skamfläck för Sverige att anslagsansökningar inte bedöms av internationella experter utan inhemska forskare som i många fall inte ens har kompetensen att bedöma. Tyvärr agerar de som målvakter för innovativa projekt som passerar över deras huvuden. Det finns också en rädsla att släppa in dem som kanske har bättre idéer än de man själv hade för trettio år sedan. Speciellt om de kommer från forskare av kvinnligt kön. Eftersom en inkvotering av män har skett och fortfarande sker till de högre tjänsterna inom forskningen i Sverige betyder det att vi har en stor kår av manliga mediokra forskare med professorstitel. Rädslan för  kvinnor och invandrare som är mer excellenta än denna kårs snitt är stor.

På europeisk nivå är man allvarligt oroad för att man går miste om den potential kvinnor har inom forskningen. The League of European Research Universities har därför nyligen utkommit med rekommendationer om hur universiteten bör agera för att inte dräneras på den kompetens kvinnorna besitter och inte fyllas av mediokra män utan originella idéer för forskning (Rekommendationer LERU).

När det gäller nepotismaspekten är Danmark inte någon förebild utan vi bör istället blicka mot Finland. Där gjorde man för ett tiotal år sedan om sitt statliga finansieringssystem för forskning då det uppdagats att vänskapskorruptionen var utbredd. Numera bedöms alla ansökningar i Finland av internationella experter. Tillsammans med stora satsningar på forskning har detta gjort att Finland seglat upp som en stjärna på forskningshimlen. Ett studiebesök rekommenderas för våra politiker.

För att stärka Sveriges forskning krävs åtgärder inom flera områden. En blocköverskridande överenskommelse är ett viktigt steg på vägen, men det får inte sluta där. Vi måste också komma bort från utsorteringen av kvinnor för att återerövra vår position som ledande forskningsnation.