Professionalitet är vägen framåt

Idag skriver föreningen Professionsförbundet bl a att meritokrati behöver återupprättas i Sverige (Debattartikel DN). Det är glädjande att det är fler grupper än vår som har kommit till den insikten och är beredda att säga det. Hur bristen på meritokrati drabbar excellenta kvinnor inom akademin är något vi skrivit om tidigare (Den akademiska inaveln, Kvinnor kan men får inte, Visstidsanställningsträsket).

Inom akademin finns en stark kultur av att inte tillsätta tjänster meritokratiskt utan att använda godtyckliga parametrar för att motivera den utbredda nepotismen (Vänskapskorruption). Så långt ifrån vetenskaplighet och saklighet att det är skrämmande. Istället för att använda sig av en mycket tidsödande process där utgången redan på förhand är given kanske audition (Audition SR) vore något för våra universitet och högskolor? Utfallet kan bli det samma, men på tio minuter istället för år. Eller blir det som pågår litet för genomskinligt då?

Här kan vi också tipsa om att lyssna till Agnes Wolds Sommarprogram i P1 i år där hon tog upp ett antal jämställdhetsskandaler inom den svenska akademin (Sommar i P1 med Agnes Wold). Dessvärre är liknande händelser inte historiska utan sker fortfarande trots rapport på rapport som visar hur landet ligger. Det är dags att gå ifrån rapport till handling.

Visstidsanställningsträsket

Idag skriver TCOs chefsjurist Samuel Engblom att EU-kommissionen vill se att Sverige vidtar åtgärder mot det missbruk av visstidsanställningar som sker i landet (Debattartikel DN). Eftersom ärendet bollats mellan TCO, EU-kommissionen och regeringen under flera år är det hög tid att något görs mot det gissel som inom akademin framför allt drabbar kvinnor. Ofta de kvinnor som genom sina omfattande undervisningsinsatser ser till att utbildningen vid våra universitet och högskolor fungerar. För oavsett vilket av våra stora lärosäten vi vänder oss till finns samma mönster nämligen att män efter avslutad doktorandtid och postdoktorsvistelse slussas in på forskningstunga tjänster som på icke-konkurrensutsatta grunder övergår till tillsvidareanställningar medan de kvinnor med liknande bakgrund och meriter efter några år hittas på undervisningstunga tjänster med osäkra villkor. Här läggs grunden till en kapplöpning som kvinnorna nästan uteslutande är dömda att förlora. Medan männen kan ägna sig åt forskning ska kvinnorna inte bara undervisa utan också söka tjänster. Att det som Samuel Engbloms belyser leder till koncentrationssvårigheter, oro, nervositet och lägre självskattad hälsa är knappast en överraskning. Men eländet är tyvärr inte slut där.

Vid tillsättning av attraktiva tjänster som lektorat och professurer läggs fortfarande mer vikt vid vetenskapliga meriter än vid pedagogiska även om det på pappret inte ska vara så. Så den meritering kvinnorna slitit för värderas inte lika högt som den männen skaffat sig genom att följa den krattade vägen.

Tyvärr finns det hos många arbetsgivare en rädsla för tillsvidareanställningar. För fel individer vill säga (läs kvinnor, ju mer självständiga och kompetenta desto mer fel). Att en manlig chef gör sitt yttersta för att kvinnan inte ska lyckas är tyvärr ingen ovanlighet. Vanligt beteende är vägran att skriva under anslagsansökningar, förbud att anta doktorander eller anställa personal trots att anslag för ändamålet finns samt att trakassera genom att med jämna mellanrum komma in på arbetsrummet med frågan "Hur länge ska du vara kvar?"

Ur psykosocial arbetsmiljösynpunkt är det tungt att hela tiden höra att det värsta som kan hända arbetsgivaren vore om just du blev inlasad och självklart blir prestationen inte på topp när krokben efter krokben läggs framför kvinnorna. Alla jobbar bättre om de ses som en tillgång istället för en belastning! Därför är det så viktigt att våra forskningsfinansiärer ställer krav som innebär att ingen från ett lärosäte för söka anslag om inget resultatgenererande jämställdhetsarbete sker för att komma till rätta med dagens problematik (Investeringskrav). En finess med den här modellen är att den är lika tillämpar inom andra sektorer som är beroende av statlig finansiering som kulturella institutioner.

Att ta bort högskolevärldens missbruk av visstidsanställningar samt godtycklighet vid tjänstetillsättningar är av stor vikt för att förbättra mycket välmeriterade och kompetenta kvinnors chanser att forska i vårt land. 

Till alla er som söker efter orsaker till att det blir färre kvinnor ju längre upp i hierarkierna det letas - titta på hur tjänstetillsättningen går till och ni har en stor del av förklaringen där.

Ställ investeringskrav!

Idag tillkännager företrädare för Knut och Alice Wallenbergs stiftelse att de kommer att öka sina redan stora satsningar på forskning med ytterligare 1.7 miljarder under de kommande tio åren (Debattartikel DN). Det är givetvis ett mycket välkommet besked, men lika viktigt som att det satsas är hur det satsas. Ovanstående stiftelse uppmuntrar vänskapskorruption och strukturer där kvinnor och icke-svenskfödda män med excellenta meriter hålls borta från satsningarna genom att överlåta på universiteten att själva sålla ut vilka av deras forskare som ens får ansöka om medel. Det är inte rätta vägen att stärka Sveriges konkurrenskraft i den ökande globala konkurrensen (Kvinnor kan men får inte, Inkvotering av män).

För att styra satsningar till de verkliga toppforskare som idag aktivt utesluts från såväl tjänster och anslag skulle Knut Alice Wallenbergs stiftelse kunna bli en maktfaktor genom att ställa krav på lärosätenas jämställdhetsarbete. De lärosäten som inte kan uppvisa förbättringar inom en rad områden där kvinnor idag är underrepresenterade som andelen professorer, andelen i beslutande organ och andelen inbjudna talare på konferenser utesluts från att söka medel från stiftelsen i likhet med det system som införts i Storbritannien och gett jämställdhetsarbetet en ordentligt skjuts i rätt riktning (Athena SWAN). Inte förrän universiteten, och för all del också andra organisationer, riskerar att förlora mycket pengar kommer vi att få se en ändring av den systematiska diskriminering av kvinnor som sker idag. Eller är det för mycket begärt av en stiftelse vars styrelse består av åtta äldre vita män och det kvinnliga alibit i form av en yngre kvinna (Styrelsen)?

Det gör naturligtvis ingenting om Vetenskapsrådet går i bräschen och ställer krav på förbättrad jämställdhet när de fördelar sina pengar. I dagsläget är denna statliga myndighet tyvärr inte någon föregångare i jämställdhetsarbetet (Jämställdhetsobservationer).

De har lyssnat!

Äntligen ser det ut som om ett av våra större politiska partier har både lyssnat på och uppfattat vad vi försökt säga under flera år (Vallöfte). Det är inte ett decennium för tidigt. Nu väntar vi med spänning på vad de politiska motståndarna ska kontra med och ser fram emot att ses som jämlika medarbetare, om än till följd av ekonomiska styrmedel, istället för underordnade som ska vara tacksamma för de smulor som kastas i vår väg.

Den akademiska inaveln

Idag skriver två professorer, tillika män, om hur illa det är ställt med våra universitet och högskolor när det gäller ledarskap, kompetens och rekrytering (Debattartikel DN). Deras lösning på de två senare problemområdena är att inte låta universitet anställa sina egna produkter, dvs att tvinga forskare att byta lärosäte emellanåt. Litet falskt klingar det då en av debattörerna själv lade fram sin avhandling vid det universitet där han sedermera blev professor, men insikten i sig är viktig för vi måste våga släppa fram oliktänkarna och talangerna i detta tidevarv av likriktning och måttlighet.

Ett stort problem är att de med makt att förändra är de som gynnats av nuvarande system, vilket starkt begränsar chansen att systemförändring kommer att införas. Vi måste också hålla i minnet att hur en maktposition nås inom universitet och högskolor liknar den inom politiska partier i det avseendet att kontakter och uppbackning vida slår meriter och kompetens så från politiskt håll kan vi inte vänta oss krafttag.

Något som inte berörs i artikeln är hur dagens system påverkar kvinnors möjligheter att göra karriär inom den akademiska världen. Bland landets professorer är kvinnorna klart underrepresenterade och sett till den satsning som görs på interrekryteringar är det förhållandevis få kvinnor som lotsas fram den vägen så snedfördelningen på toppen kommer att vara beständig en lång tid framöver. Däremot är det inte ovanligt att vägen krattas för att få önskvärd man på attraktiv position (Curling), med den tragiska biverkningen att excellenta kvinnor väljs bort till förmån för mediokra män (Inkvotering).

Att forskningsfinansiärer gör "strategiska" satsningar är ytterligare ett problem som starkt bidrar till att det inte är meriter utan kontakter som avgöra vem som får forskningsmedel (Icke-granskande forskningsråd). Att överlåta till lärosätena att gallra ut vem som ens får ansöka om medel är helt förkastligt om målet är att stödja de bästa forskarna (Inavel genom sortering).

Inflytelserika forskare omger sig företrädesvis med passiva ja-sägare utan skarpa intellekt, som rättar sig i ledet för att säkra en anställning, beroende på fåfänga gällande den egna forskningens betydelse (Fåfänga). Vidare stärks egot av att få bestämma utan att bli emotsagd. Det här leder till stagnerade organisationer med lågt i tak, helt i strid med vad ett universitet bör vara. Visselblåsare göre sig icke besvär om karriären är dem kär.

Ursäktsbingo

Har du också tröttnat på talarlistor för konferenser och styrelserum där kvinnorna lyser med sin frånvaro för att deras kompetens förminskas? Gör då som oss och bli besvärlig genom att ställa frågan varför inga kvinnor finns med till arrangörer och valberedningar med målsättningen att få till en ändring. När de illa ogenomtänkta förklaringarna börjar hopa sig kan du kryssa i nedan för svaren har vi hört förut. Och att ursäkta sig är ju så mycket lättare än att få till en ändring. Människan är av naturen lat och männen kommer ofta undan med att vara latare än kvinnorna. Och det är inte lätt att ge ifrån sig den makt som tillkommit genom inkvotering snarare än kompetens, men inkvotering är precis vad den överrepresentation av män vi idag har är resultatet av (Inkvotering av män).

Det här inlägget är inspirerat av bloggen Femiste (Blogg).