Visstidsanställningsträsket

Idag skriver TCOs chefsjurist Samuel Engblom att EU-kommissionen vill se att Sverige vidtar åtgärder mot det missbruk av visstidsanställningar som sker i landet (Debattartikel DN). Eftersom ärendet bollats mellan TCO, EU-kommissionen och regeringen under flera år är det hög tid att något görs mot det gissel som inom akademin framför allt drabbar kvinnor. Ofta de kvinnor som genom sina omfattande undervisningsinsatser ser till att utbildningen vid våra universitet och högskolor fungerar. För oavsett vilket av våra stora lärosäten vi vänder oss till finns samma mönster nämligen att män efter avslutad doktorandtid och postdoktorsvistelse slussas in på forskningstunga tjänster som på icke-konkurrensutsatta grunder övergår till tillsvidareanställningar medan de kvinnor med liknande bakgrund och meriter efter några år hittas på undervisningstunga tjänster med osäkra villkor. Här läggs grunden till en kapplöpning som kvinnorna nästan uteslutande är dömda att förlora. Medan männen kan ägna sig åt forskning ska kvinnorna inte bara undervisa utan också söka tjänster. Att det som Samuel Engbloms belyser leder till koncentrationssvårigheter, oro, nervositet och lägre självskattad hälsa är knappast en överraskning. Men eländet är tyvärr inte slut där.

Vid tillsättning av attraktiva tjänster som lektorat och professurer läggs fortfarande mer vikt vid vetenskapliga meriter än vid pedagogiska även om det på pappret inte ska vara så. Så den meritering kvinnorna slitit för värderas inte lika högt som den männen skaffat sig genom att följa den krattade vägen.

Tyvärr finns det hos många arbetsgivare en rädsla för tillsvidareanställningar. För fel individer vill säga (läs kvinnor, ju mer självständiga och kompetenta desto mer fel). Att en manlig chef gör sitt yttersta för att kvinnan inte ska lyckas är tyvärr ingen ovanlighet. Vanligt beteende är vägran att skriva under anslagsansökningar, förbud att anta doktorander eller anställa personal trots att anslag för ändamålet finns samt att trakassera genom att med jämna mellanrum komma in på arbetsrummet med frågan "Hur länge ska du vara kvar?"

Ur psykosocial arbetsmiljösynpunkt är det tungt att hela tiden höra att det värsta som kan hända arbetsgivaren vore om just du blev inlasad och självklart blir prestationen inte på topp när krokben efter krokben läggs framför kvinnorna. Alla jobbar bättre om de ses som en tillgång istället för en belastning! Därför är det så viktigt att våra forskningsfinansiärer ställer krav som innebär att ingen från ett lärosäte för söka anslag om inget resultatgenererande jämställdhetsarbete sker för att komma till rätta med dagens problematik (Investeringskrav). En finess med den här modellen är att den är lika tillämpar inom andra sektorer som är beroende av statlig finansiering som kulturella institutioner.

Att ta bort högskolevärldens missbruk av visstidsanställningar samt godtycklighet vid tjänstetillsättningar är av stor vikt för att förbättra mycket välmeriterade och kompetenta kvinnors chanser att forska i vårt land. 

Till alla er som söker efter orsaker till att det blir färre kvinnor ju längre upp i hierarkierna det letas - titta på hur tjänstetillsättningen går till och ni har en stor del av förklaringen där.

Ställ investeringskrav!

Idag tillkännager företrädare för Knut och Alice Wallenbergs stiftelse att de kommer att öka sina redan stora satsningar på forskning med ytterligare 1.7 miljarder under de kommande tio åren (Debattartikel DN). Det är givetvis ett mycket välkommet besked, men lika viktigt som att det satsas är hur det satsas. Ovanstående stiftelse uppmuntrar vänskapskorruption och strukturer där kvinnor och icke-svenskfödda män med excellenta meriter hålls borta från satsningarna genom att överlåta på universiteten att själva sålla ut vilka av deras forskare som ens får ansöka om medel. Det är inte rätta vägen att stärka Sveriges konkurrenskraft i den ökande globala konkurrensen (Kvinnor kan men får inte, Inkvotering av män).

För att styra satsningar till de verkliga toppforskare som idag aktivt utesluts från såväl tjänster och anslag skulle Knut Alice Wallenbergs stiftelse kunna bli en maktfaktor genom att ställa krav på lärosätenas jämställdhetsarbete. De lärosäten som inte kan uppvisa förbättringar inom en rad områden där kvinnor idag är underrepresenterade som andelen professorer, andelen i beslutande organ och andelen inbjudna talare på konferenser utesluts från att söka medel från stiftelsen i likhet med det system som införts i Storbritannien och gett jämställdhetsarbetet en ordentligt skjuts i rätt riktning (Athena SWAN). Inte förrän universiteten, och för all del också andra organisationer, riskerar att förlora mycket pengar kommer vi att få se en ändring av den systematiska diskriminering av kvinnor som sker idag. Eller är det för mycket begärt av en stiftelse vars styrelse består av åtta äldre vita män och det kvinnliga alibit i form av en yngre kvinna (Styrelsen)?

Det gör naturligtvis ingenting om Vetenskapsrådet går i bräschen och ställer krav på förbättrad jämställdhet när de fördelar sina pengar. I dagsläget är denna statliga myndighet tyvärr inte någon föregångare i jämställdhetsarbetet (Jämställdhetsobservationer).