I slutet av sommaren skickade vi ut vårt
manifest (Vetenskapskvinnans manifest) till alla
rektorer vid Sveriges universitet med en uppmaning att ta till sig våra
förslag. Responsen blev minst sagt sval - enbart tre svar inkom. Från
rektorerna vid Lund och Uppsalas universitet, Torbjörn von Schantz och Eva
Åkesson, som tackade och instämde att jämställdhet är viktiga frågor. Om något
av våra förslag kommer att implementeras är ännu oklart. Från Göteborgs
universitet kom en hälsning från prorektor Helena Lindholm att lärosätet driver
ett pilotprojekt för jämställdhetsintegrering av verksamheten. Varför det
skulle stå i motsättning till att implementera våra förslag är oklart. FRÅN
ÖVRIGA UNIVERSITETS REKTORER UTEBLEV SVAR! En slutsats av den klena
responsen skulle kunna vara att jämställdhet inte direkt står högt upp på
dagordningen och det är väl en erfarenhet många har.
Med förra årets utfall från Knut och Alice
Wallenbergs stiftelse som startgnista (Var är kvinnorna?) vände vi oss till
några av Sveriges största privata forskningsfinansiärer med frågor om
jämställdhet.
Med önskemål om att ta del av statistik från de senaste tre årens
ansökningsomgångar ställde vi följande frågor:
Hur mycket pengar har ni delat ut/kommer
ni att dela ut?
Hur var/är fördelningen mellan män och
kvinnor i de grupper som bereder ansökningarna?
Hur säkerställer ni att grupperna har aktuell
genuskompetens?
Hur utses ledamöterna i grupperna?
Hur var fördelningen mellan män och kvinnor
bland dem som sökt anslag?
Hur var fördelningen mellan män och kvinnor
bland dem som beviljats anslag?
Hur stora var anslagen i medelbelopp för de
män respektive kvinnor som beviljats anslag?
Med den magra responsen från landets
rektorer i färskt minne tänkte vi ändå att alls skulle svara då det borde ligga
i finansiärernas intresse eftersom flertalet av dem är beroende av donationer
från svenska folket för sin verksamhet. Och svenska folket med största sannolik
helst ser att deras gåvor fördelas på ett sätt där meriter snarare än kön och
kontakter avgör utfallet. Trots detta uteblev svar helt från HJÄRT-LUNG
FONDEN och trots löfte om att de skulle återkomma senare har inget svar
inkommit från HJÄRNFONDEN. Likaså uteblev svar från TORSTEN
SÖDERBERGS STIFTELSE och CARL TRYGGERS STIFTELSE som inte bedriver
insamlingsarbete, men borde ha ett förvaltningsansvar från donatorerna att
fördela medel till de bästa forskarna. Den senare är dessutom unik i att ha en styrelse som till 100% består av äldre män, vilket gör frågan om hur ledamöterna utses extra intressant. Förvånande uteblev svar också från STIFTELSEN RIKSBANKENS
JUBILEUMSFOND som förvaltar statliga donationer, dvs allas vår
egendom.
De enda två finansiärer som tog sig till att
svara våra frågor var CANCERFONDEN som gjorde det till viss del och
BARNCANCERFONDEN som gjorde det till fullo.
För Cancerfonden var fördelningen av
ansökningar för projektanslag mellan män och kvinnor de senaste tre åren varit
277/183, 286/169 och 286/149 eller omräknat i procent 60/40, 63/37 respektive
66/34. Då antalet ansökningar från män varit mer eller mindre konstant har
antalet ansökningar från kvinnor minskat. Kanske till följd av att de vet att
inte får en könsneutral bedömning? Beviljningsgraden för män respektive kvinnor
har nämligen varit fördelaktig för manliga sökande - andelen manliga kontra
kvinnliga sökande som fått sina ansökningar beviljade har i procent varit
44/31, 36/31 samt 41/28. Eftersom vi vet att kvinnor missgynnas genom små
subtila steg genom hela karriären är ett rimligt antagande att de kvinnor som
finns kvar i systemet på en högre position rimligtvis i snitt är mer
välförtjänta att vara där än sina manliga kollegier (Fördelning av resurser, Inkvotering av mediokra män). Det är då
mycket anmärkningsvärt att det i år 2015s ansökningsomgång var hela 1.5X lägre
sannolikhet att en kvinna än en man skulle få sin ansökan om projektanslag
beviljad från Cancerfonden.
Så här uttalar sig Klas Kärre, ordförande i
Cancerfondens forskningsnämnd på Cancerfondens hemsida: "Vi har ett ansvar
för att givarnas pengar används så klokt som möjligt. Därför väljer vi ut de
projekt som vi bedömer kan ge goda och spännande resultat." Det
är väldokumenterat att män tenderar att uppvärderas medan kvinnor
nedvärderas i bedömningssammanhang. Om det verkar Cancerfonden veta föga,
vilket kanske är anledningen till att de inte ville svara på frågan om
genuskompetens. Det Nätverket Vetenskapskvinnan önskar är att
Cancerfonden omprövar sina bedömningskriterier för att framöver utöva sitt
ansvarstagande genom att ge medel till de bästa forskarna med de bästa
projekten för det finns ingen anledning att konsekvent gynna männen på
bekostnad av kvinnorna. Om det är vi övertygande om att många av Cancerfondens
donatorer håller med.
För
Barncancerfonden var fördelningen av ansökningar för projektanslag mellan män
och kvinnor de senaste tre åren anmärkningsvärd jämn och förhöll sig i procent
49/51, 47/53 och 47/53. Föredömligt följde bevillningsgraden fördelningen
av ansökningar väl med siffrorna 51/49, 53/47 samt 50/50. Att siffrorna
är något lägre för kvinnorna kompenseras av att medelanslaget för de kvinnliga
forskarna är något högre än för de manliga. Kanske söker ovanligt
många kvinnor anslag från Barncancerfonden för att de vet att bedömningen är
könsneutral? Så här säger forskningssamordnare Anders Höglund: "Barncancerfondens
forskningsnämnder har inget specifikt uppdrag att fördela anslagen jämt mellan
könen. Deras uppgift är att bedöma vilka ansökningar som har störst potential
och som troligast kommer att leda till förbättrad vård och eftervård,
behandling och överlevnad." En tolkning av utfallet skulle kunna vara att
potentialen att bedriva god forskning är lika stor hos kvinnor som hos män
och det är knappast ett orimligt antagande. Vilket antagande gör Cancerfonden? För att inte tala om alla finansiärer som inte ens vågar redovisa sina data.
