Till den forskande mannen skall det vara givet enligt ledande privata forskningsfinansiärer

Vi blev av Jennie Aquilonius förfrågade att uttala oss om den ur jämställdhetssynpunkt beklagliga förfarandet flera av landets ledande privata finansiärer har när de fördelar forskningsmedel. Intervjun i sin helhet återfinns nedan och Jennies artikel hittas Universitetsläraren.

Tre vanliga förklaringar till snedfördelningen av anslag är att fler män söker, att fler män är etablerade och välmeriterade forskare samt att finansiärerna går på ansökningarnas kvalitet och inte på kön. Hur ser ni på de förklaringarna?

Det är till mycket frågan om icke-vetenskapligt förankrade bortförklaringar. Låt oss skärskåda dem.

”Fler män söker”. Beror på att det sker en kontinuerlig utsortering av kvinnor i den akademiska karriärstegen vilket gör att fler män har tjänster som gör det möjligt för dem att söka anslag. T ex är hela 76% av landets professorer män. Det har gjorts en beräkning att det är drygt två gånger svårare för en kvinna än för en man att bli professor i Sverige. Ett rimligt antagande att de som lyckats då i snitt är drygt två gånger bättre än sina manliga kollegor så även en likvärdig beviljandegrad för män och kvinnor på denna nivå skulle missgynna kvinnor. Fast vi är inte ens där – t ex hos Cancerfonden var det 2015 1.5X högre sannolikhet att en man skulle beviljas anslag än en kvinna - Finansiärers inställning till jämställdhet. Efter upprepade försök att erhålla anslag och misstanke om att fördelningen inte sker könsneutralt infinner sig en känsla av uppgivenhet vilket kan göra att många kvinnors slutar att söka anslag hos finansiärer som upplevs som extra orättvisa.  T ex uppvisar just Cancerfonden en nedåtgående trend av kvinnliga sökande. Hur utlysningarna är formulerade kan också avskräcka kvinnor då de lärt sig att ord som excellens är manligt kodade. Kvinnor kan då tro att det inte är någon idé att söka. På mer juniora nivåer är fördelningen mellan manliga och kvinnliga sökanden inom de flesta ämnesområden mer jämn. Den tragiska förklaringen till den mer jämna könsfördelningen bland yngre forskare kan tyvärr vara att de yngre kvinnorna ännu inte slagit i glastaket eller ens insett att det finns. T o m Vetenskapsrådet bidrar till att vi i framtiden kommer att ha en skev könsbalans bland våra forskare Fördelning av resurser.

”Fler män är etablerade och välmeriterade”. Det stämmer för män bjuds in till och tas upp i nätverk av andra framgångsrika (mer seniora) män och får på så sätt får de chansen att vara med i statussamarbeten och chans att publicera i välrenommerade tidskrifter. Män har också lättare att få tjänster än kvinnor. Anledningen har dock inte med kompetens att göra utan beror på att män konsekvent väljer män. Dessvärre väljer kvinnor också män. Detta sker genomgående vid alla selektionsprocesser i akademin. Kvinnor får därför inte samma möjlighet att etablera och meritera sig. En ytterligare stor nackdel med dagens långt ifrån vetenskapliga tjänstetillsättning där annat än meriter ofta styr vilka som får tjänster är att det leder till tysta kulturer med personer i stark beroendeställning till varandra. Vad nepotismen kan ställa till med har vi nyligen sett bevis på vid KI  och den skandal som nyligen briserat där. Vi har tagit fram ett manifest för hur Sverige kan komma till rätta med detta systemfel och återinföra meritokrati - Vetenskapskvinnans manifest.

”Finansiärer går på ansökningarnas kvalitét”. Problemet är just att finansiärerna INTE går på ansökningarnas kvalitét och forskarnas meriter. Ifall de gjorde det skulle beviljandegraden åtminstone (se ovan) vara lika hög mellan kvinnor och män, eftersom det inte finns några studier som visar att kvinnor och män skulle ha olika förmåga att bedriva högkvalitativ forskning. Det är väletablerat att både män och kvinnor bedömer mäns CVn och meriter som bättre än likadana med ett kvinnonamn och att deras projekt har större potential bara för att de är män - det blir alltså en positiv selektion av männen.  Istället för att använda sig av kvantitativa och transparenta kriterier används subjektiva och svårkvantifierbara urvalskriterier, kanske ofta omedvetet, vilket indirekt eller direkt gynnar män.

I del två av granskningen, som jag jobbar med nu, är det minst tre privata forskningsfinansiärer av fem som inte tar fram könsuppdelad statistik inför beslut om anslag. En fjärde tar fram hur många män och kvinnor som blivit beviljade, men inte beviljandegraden. Vad tänker ni om det?

När vi vände oss till privata finansiärer med frågor om jämställdhet var det fyra som inte ens svarade Finansiärers inställning till jämställdhet. Det är allvarligt eftersom finansiärerna rimligtvis har ett förvaltningsansvar från donatorerna att fördela medel till de bästa forskarna och den bästa forskningen. Att svar uteblir eller att könsuppdelad statistik inte tas fram indikerar att finansiärerna inte vill visa att de inte kan genomföra en kvalitetssäkrad selektion och bedömning. Det borde alla som skänker pengar till dessa finansiärer bli varse.

Ni har nämnt att fördelningen av forskningspengarna som ett ljusskyggt fenomen, vill ni utveckla det, vilka är de största problemen?

En fråga vi ställde i vår granskning av finansiärer var hur ledamöter till de grupper som beslutar om anslag utses för de sitter på stor makt när det gäller beslut om vilka som får möjlighet att bedriva forskning i Sverige. Hur ledamöter dessa grupper rekryteras är i många fall inte en öppen process. Män med makt och status inom akademin tenderar att ge pengar till varandra, dvs klia varandras ryggar. Och det kan vara frågan om riktigt stora pengar – titta t ex på hur män med makt över fördelningen av mycket stora excellenssatsningar korsfördelat anslag till varandra och bidragit till omfördelning av forskningsmedel från kvinnor till män. Pengar är makt, och ju mindre transparenta fördelningssystemen är, desto större möjligheter är det för personer att utnyttja systemet för egen vinning. Pengarna används för att upprätthålla sociala maktstrukturer mellan män. Av män och för män. 

Vad menar ni är viktigast för att uppnå jämställdhet i fördelningen av forskningsmedel?

Att Sverige återinför meritokrati vid tjänstetillsättningar så att män och kvinnor ges samma möjligheter att erhålla en tjänst och bedriva forskning. Det är viktig en fråga för forskningens legitimitet då skattebetalarna har rätt att förvänta sig att deras pengar spenderas på ett diskrimineringslöst och att den bästa forskningen erhålls.

Att från politiskt håll kräva att finansiärer uppvisar att de kan bedöma ansökningar på ett kvalitetssäkert och genusneutralt sätt innan de certifieras för forskningsfinansiering, t ex genom att koppla dessa krav till rätten att få ha ett 90-konto. Bedömningen måste vara transparent och tydliga bedömningskriterier finnas redovisade. Finansiärerna måste visa att selektionen verkligen sker från klart och tydligt definierade faktorer som utvärderar vetenskaplig kompetens på riktigt och inte från irrelevanta faktorer. För detta krävs utbildning av de som bedömer. Med ett certifieringssystem kan universiteten inte ta emot externa medel från finansiärer som inte kan uppvisa att de har ett kvalitetssäkrat och genusneutralt selektionssystem och de finansiärer som inte kan visa att de har en förmåga att välja ut de bästa forskarna får inte finansiera forskning.

Att finansiärer sätter press på universitetens jämställdhetsarbete genom att kräva certifiering liknande Athena SWAN där ingen från universitetet får söka anslag om universitetet inte har ett kvalitativt jämställdhetsarbete - Ställ investeringskrav.

Att inga förgallringar sker av universiteten utan att alla forskare har rätt att söka anslag direkt hos finansiärerna. Projektanslag bör vara normen för forskningsfinansiering och centrumsatsningar undvikas. Alla finansiärer bör tvingas uppvisa könsuppdelad statistik på ett sätt som gör det möjligt för deras bidragsgivare till stiftelser och fonder att jämföra olika dem med varandra, innan de väljer vart de ska skänka pengar.