Minst vart tredje manlig professor är medioker

I en analys från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS Analys 41) som publicerades i maj i år slås det fast inkvotering av kvinnor till 50% av de politiska uppdragen inom Socialdemokraterna lett till en kompetenshöjning hos männen som blir kvar eftersom de mediokra männen sorterats bort. En huvudanledning till effekten sägs bero på att mediokra män i ledarpositioner tenderar att rekrytera andra mediokra män, dvs någon de kan spegla sig i.

Fenomenet är något vi känner igen alltför väl från akademin och vi har länge hävdat att inkvoteringen av mediokra män på bekostnad av excellenta kvinnor till de få tjänster som finns måste upphöra (Inför meritokrati, En ändring av inkvoteringen av mediokra män är nödvändig, Den akademiska inaveln). Inte heller när det gäller tilldelningen av forskningsanslag är det särskilt jämställt (Fördelning av resurser, Var är kvinnorna?, Rektorer, finansiärer och jämställdhet).

En aspekt som tas upp är att det är fel att anta att det system vi har idag är meritokratiskt och vi skulle inte kunna instämma mer. Vi har tagit fram en guide som beskriver hur de skenrekryteringar som är legio inom akademin går till (Guide till tjänstetillsättningar inom akademin). För att kunna slussa in männen görs av sakkunniga och tjänsteförslagsnämnder systematiskt en nedvärdering av kvinnors meriter och det är ingenting annat än en skandal att det får fortgå. I vårt manifest för hur akademin ska bli mer jämställd (Vetenskapskvinnans manifest) tar vi bland annat upp vikten av att alla som jobbar med tjänstetillsättningar måste ha en utbildning i att känna igen och agera (!) när kvinnor och män bedöms efter olika måttstockar för att garantera en saklig bedömning. Som det ser ut idag tillåts sakkunniga att spekulera vilt om framtida potential frikopplad från historisk prestation hos manliga kandidater, att lyfta bagatellartade meriter hos manliga kandidater till skyarna och samtidigt helt ignorera signifikanta meriter hos kvinnliga kandidater på ett sätt som troligtvis skulle göra valberedningar för såväl börsbolag som politiska partier mörkrädda.

Vad som också framkommer i analysen är att det fanns en tendens att kompetensen hos kvinnorna också går upp när kvotering införs, vilket skulle kunna tolkas som att det inte bara finns många överkvalificerade kvinnor som tidigare inte fått en chans utan att kvinnorna som grupp kanske t o m har en högre samlad kompetens än männen. En svindlande tanke.

Det finns inget belägg att anta att det som SNS analysen visar inte skulle vara giltigt också för akademin så till alla forskande kvinnor vill vi komma med följande uppmaning:

Nästa gång en manlig professor uttalar sin motvilja till kvotering för att det blir så synd om de män som måste ge upp sina positioner (läs privilegier) till mindre meriterade kvinnor, se honom i ögonen och säg: "Forskningen visar att frånvaron av den typ av kvotering du är emot har gjort att vart tredje manlig professor inte har jobbet beroende på sin kompetens och att just den gruppen lever farligt när kvotering införs. Är det kanske så att du tillhör den gruppen?"

Sluta att skuldbelägga kvinnorna för att de får lägre löner än männen

Ni har säkert hört den vanligaste förklaringen till varför kvinnor har lägre löner än män som utför jämförbara arbetsuppgifter till leda, men här kommer den igen: Orsaken är för att kvinnorna inte ber om högre löner när det är dags för löneförhandlingar. Det finns två stora problem med den här förklaringen:

1. Förklaringen är inte sann. I alla fall inte om vi väljer att förlita oss på forskningen istället för magkänslan. En stor studie som nyligen publicerats visade att kvinnor och män begär löneökning i lika stor utsträckning, men att män har 25% större chans att vara framgångsrika med sina krav (Studie om lönekrav).

2. Även om det skulle stämma att kvinnor inte har lika höga löneanspråk som män har arbetsgivaren en skyldighet att inte diskriminera i sin lönesättning.

Det finns således ingen grund för att kvinnorna skulle få skylla sig själva. Det är hög tid att vi slutar skuldbelägga offren för det strukturfel som gör att kvinnor kontinuerlig missgynnas och istället stället börjar ställa liknande krav på män och kvinnor när det gäller förväntningar på hur arbetet utförs och möjligheten att få utföra samma typ av jobb. Det skulle förvisso kunna leda till att kvinnorna får högre löner för att de utför arbetsuppgifterna mer effektivt och med större noggrannhet än sina manliga kollegor. Fast det skulle då till skillnad mot hur det ser ut idag inte vara frågan om diskriminering utan den lönemodell försvarare av lönegapet tror att vi idag har - att lönen speglar arbetsinsatsen.

Till slut vill vi upprepa vår uppmaning till alla kvinnor som ska förhandla om sin lön att framföra

"Jag vill ha minst lika mycket i lön som du/ni skulle ge en manlig sökande/kollega med likvärdiga meriter!" 

Det är också önskvärt att fackliga förhandlare lär sig detta mantra. För löneförhandlande chefer är det tyvärr ännu inte norm att tänka i de banorna.